Rom den 10 oktober 2024
Mina kära: må Jesus vaka över mina barn!
Behovet av mycket bön är ofta, om inte alltid, närvarande i våra själar. Det finns så många anledningar att vädja till Herrens barmhärtighet: från frågor som rör det egna livet till de stora problem som skakar världen. Samtidigt inser vi hur viktigt det är att tacka Gud, för det saknas inte positiva aspekter. Allting är på ett eller annat sätt en anledning till bön. Och vad mer är: allt kan bli till bön.
I detta sammanhang kan man komma att tänka på möjligheten att förvandla arbete till bön, med försäkran om att »efter att Kristus själv tagit arbetet till sig, framstår arbetet för oss som en återlöst och återlösande verklighet: det är inte bara den ram inom vilken människan lever, utan även ett medel och en väg för att uppnå heligheten, en verklighet som kan helgas och som helgar« (När Kristus går förbi, nr. 47).
Att helga arbetet är att helga den mänskliga aktivitet som arbetet är, vilket har som omedelbara konsekvenser – de är snarare aspekter av samma verklighet – att det medverkar till att helga den person som arbetar och till att helga andra genom de heligas gemenskap och vidare till att helga strukturerna i det mänskliga samhället.
Det kan verka komplicerat, men det är faktiskt mycket enkelt; att något är enkelt är inte detsamma som att det går lätt: »Lägg ett övernaturligt syfte till ditt vanliga yrkesarbete, så kommer du att ha helgat ditt arbete.” (Vägen, nr 359). Naturligtvis är detta syfte som helgar arbetet inte bara en from aspekt som är oberoende av själva arbetet. Det är snarare en fråga om varför och i vilket syfte arbete utförs, när detta på allvar antas som det yttersta målet, som på ett avgörande sätt påverkar både utförandet och det materiella och formella resultatet av arbetet. Därför är »en väsentlig del av det verk – helgandet av det vanliga arbetet – som Gud har anförtrott oss, det goda utförandet av själva arbetet, fullkomning även ur mänsklig perspektiv, det goda uppfyllandet av alla yrkesmässiga och sociala skyldigheter« (Brev 24, nr 18).
Det övernaturliga syftet, som är roten till arbetets helgelse, är kärlek: »Man får därför inte glömma att grunden till arbetets stora värdighet är kärleken. Människans stora privilegium är att kunna älska och därigenom gå bortom det flyktiga och övergående. Hon kan älska andra människor, säga ett ”du” och ett ”jag” på ett sätt som är fullt av innebörd. Och hon kan älska Gud, som öppnar himlens portar för oss, som gör oss till medlemmar av sin familj, som ger oss rätt att dua även honom i ett samtal ansikte mot ansikte. Därför får människan inte inskränka sig till att göra saker, till att bygga föremål. Arbetet föds av kärleken, uttrycker kärleken, är inriktat på kärleken.« (När Kristus går förbi, nr. 48).
Det är en tröst att veta att arbetet är heligt och heliggörande när det vägleds och formas av kärleken till Gud och till nästan . Detta är kärnan i det övernaturliga syfte som räcker för att helga arbetet; och då förstår man ännu bättre att detta syfte i sig självt tenderar att sträva efter den mänskliga fullkomligheten i arbetet.
Det är inte bara ett arbete som motiveras av Gud och riktas till Gud, det är samtidigt och av nödvändighet Guds arbete; det är han som älskar först och som genom den helige Ande gör vår kärlek möjlig.
Låt oss fortsätta att be för den andra sessionen av biskopssynodens XVI:e ordinarie generalförsamling, som inleddes den 2:a och avslutas den 27:e. Den 27:e är min födelsedag, och jag räknar verkligen med era böner.
Naturligtvis bör vi fortsätta att ha arbetet med att anpassa prelaturens stadgar i åtanke. I princip kommer nästa expertmöte att äga rum i början av november.
Med all min kärlek välsignar jag er
er Fader
