Kort biografi över Guadalupe

Guadalupe Ortiz de Landázuri föddes den 12 december 1916, vår Fru av Guadalupes högtidsdag, i Madrid.

Den vördnadsvärda Guadalupe

Guadalupe studerade kemi och efter ett avbrott på grund av det spanska inbördeskriget avslutade hon studierna år 1940, som en av de bästa eleverna i sin kurs. Hon ville bedriva forskningar vid universitetet och påbörjade doktorandstudier.

I gryningen den 8 september, år 1936, sköts hennes far till döds i Modelo-fängelset i Madrid. Guadalupe var då 20 år gammal och hon var med honom under den sista natten. "Med sitt lugna väsen kunde hon ge kraft åt min mamma och mig", sade senare hennes äldre bror Eduardo, som var läkare, och vars kanoniseringsprocess också har inletts.

I januari år 1944, fick hon ett möte med fader Josemaría Escrivá, genom en bekant till vilken hon sagt att hon önskade tala med en präst. Rörd av den djupa glädje som hon anade i honom, öppnade hon sitt inre och frågade: "Vad skall jag göra med mitt liv?" Som hon själv senare har berättat blev detta möte av avgörande vikt: "Jag upplevde tydligt att Gud talade till mig genom denne präst."

Den 19 mars, då hon var 27 år gammal, skrev hon ett brev till den helige Josemaría, och bad att bli upptagen i Opus Dei som numerarie. Det fanns ännu vid den tiden mycket få kvinnor inom Opus Dei och arbetet som skulle utföras var ofantligt. Guadalupe grep sig med all kraft an det som behövde göras. Hon skötte om ekonomiförvaltning i de första centrarna, var med att sätta igång andra nya centra, som t.ex. i Bilbao och Zaragoza, och ledde det första studenthemmet, Zurbarán, i Madrid. Där bidrog hennes optimistiska och öppna sätt till att skapa en varm stämning där studenterna kunde må bra och känna sig uppmuntrade att leva ett ansvarsfullt kristet liv.

När det blev dags att påbörja det apostoliska arbetet för kvinnor i Mexiko, tänkte Grundaren bl.a. på Guadalupe. Hon svarade jakande på hans invit och skrev så här i sitt svarsbrev: "Idag har jag bett mycket till Jungfru Maria för att vi skall kunna uträtta mycket i Mexiko. Jag vet att början blir svår, jag är säker på det, men det gör mig inget." När hon påminde sig denna början, sade hon: "Det var den 5 mars, 1950 när vi avreste från Madrid. Jag var den äldsta, fast ännu mycket ung. Vi hade inget med oss utom Faderns välsignelse, kärlek till Herren och gott humör".

Då de kom till Mexiko, skrev Guadalupe in sig vid universitetet för att läsa några doktorandkurser i kemi, som hon ännu inte var klar med. Och tillsammans med bekanta personer satte hon genast igång de nödvändiga anstalterna för att grunda ett studenthem för universitetsstuderande.

Inför det enorma arbete som hon hade för händer, omsorgen om människorna i sin närhet och ekonomiska bekymmer, skrev Guadalupe till Fadern: "Allt detta arbete, Ni som känner mig väl, nog är det lite för mycket för mig? Men jag låter mig inte nedslås eller avskräckas, det enda jag vill av Er är att Ni ber till Gud att jag aldrig – varken i det lilla eller det stora – låter bli att göra det som Gud vill av mig".

Under en resa till Rom, i oktober 1957, upptäckte man de första tecknen på ett hjärtfel och man blev tvungen att operera henne. Trots att hon återhämtade sig efter operationen, så blev hon inte helt bra och fick många återfall. Men vanligtvis märkte ingen att hennes hälsa blivit sämre. Som i allt som hände i hennes liv, såg hon i sjukdomen ett nytt sätt att komma närmare Kristus.

Hon återvände inte till Mexiko. Många av de människor som hon lärde känna där skrev senare sina minnen från möten med henne. I ett av dessa läser vi: "Jag imponerades av hennes sätt att be. Hon var helt i Guds närvaro, mycket samlad, och alltid glad, nöjd och leende. I sitt eget liv upptäckte hon vad det var att överlämna sig i Guds händer. Alla lade märke till att hon levde så som hon lärde, hon förkroppsligade Verkets anda. Och syftande på hennes starka karaktär sade man: När hon var tvungen att tillrättavisa någon gjorde hon det med så stor finkänslighet och ömsinthet att den som tog emot klandret inte tog det som sådant utan tvärtom tackade henne för det".

Efter att ha tillbringat en tid i Rom, och assisterat den helige Josemaría i arbetet med att leda Opus Dei, återvände Guadalupe till Spanien. Mellan 1960 och 1974 undervisade hon i Ramiro de Maeztu-institutet och i "Escuela de Maestría Industrial", där hon var lektor och biträdande rektor. I juni 1965 disputerade hon sin doktorsavhandling och fick bästa betyget. Guadalupe ville ge sina elever en humanistisk utbildning, vilket gick utöver undervisningen i kemi och fysik. En av hennes elever skulle senare skriva: "Hon var för mig en speciell lärare, som jag aldrig kommer att glömma. Hon hade stor personlighet och var en mycket vacker kvinna, även om hon klädde sig enkelt, utan onödigt bjäfs. Hon var mycket enkel till sitt sätt, behandlade oss mycket väl, förstående och kärleksfullt. Därför rådde det alltid en bra stämning kring henne. Jag kommer ihåg hur hon en gång gick ett stycke ifrån svarta tavlan som var full av kemiska formler, där hon beskrivit för oss vad det blev av de olika kemiska kombinationerna, och visade på hur allt var ett imponerande bevis för hur varierande skapelsen är. Till slut sade hon: 'Där ser ni hur bra Gud gör allting!'"

Fr.o.m. 1968 deltog hon också som textillärare i Centret för Studier och Forskning i Ekonomiförvaltning.

Den 1 juli 1975 opererades hon för ett allvarligt hjärtfel i Universitetskliniken i Navarra. På grund av komplikationer som följde på operationen, avled hon den 16 juli. Hennes bror Eduardo förklarar: "Hon kände till farorna med operationen, men accepterade dem utan att tveka det minsta, för hon trodde att om operationen lyckades skulle hon kunna bli till ännu större nytta för Verket, eller 'om jag inte klarar den och Gud vill att jag skall förlora mitt liv', sade hon, 'så är det ännu bättre för mig att få komma till Himmelen'."

Den 18 november 2001, övervarade kardinal Antonio María Rouco Varela, ärkebiskop av Madrid, den inledande kanoniseringsprocessen i den spanska huvudstaden.