Rom, den 10 juni 2026
Mina kära: Må Jesus bevara mina döttrar och söner!
I detta brev vill jag uppmuntra er till fördjupning i några aspekter av fattigdomens dygd, där den bonus odor Christi som den helige Paulus talar om – Kristi ljuvliga doft – framträder särskilt tydligt (jfr 2 Kor 2:15).
Den helige Josemaría återkom ofta till denna dygd, som han inte bara förstod som ett yttre avstående utan som en form av kärlek, den kärlek som Kristus har lärt oss, ett uttryck för ett hjärta som vill tillhöra Gud. Kristus ville födas fattig, leva fattig och dö fattig; samtidigt som han alltid anpassade sig till olika omständigheter och människor. Guds Son, som hade kunnat äga allt, men valde ödmjukhetens och självutblottelsens väg (jfr Fil 2:6–8). Och i denna fattigdom uppenbaras skönheten hos ett hjärta som är fritt och helt öppet för Gud Faderns vilja.
Helgonen vittnar, var och en på sitt sätt, om denna verklighet. De upptäckte att fattigdomen inte innebär en förlust utan ett överflöd. Ty den själ som frigör sig från oordnade bindningar kommer att få erfara en ny frihet: kärlekens frihet. »När man vill ha Gud som följeslagare på vägen sätts rikedomarna i sitt rätta perspektiv, eftersom man upptäcker den sanna skatt som vi verkligen är i behov av« (Leo XIV, Budskap, 16 november 2025).
De konkreta uttrycken för fattigdomens dygd kan variera beroende på omständigheterna. Det som för en person är nödvändigt eller mycket lämpligt kan för en annan vara överflödigt; och det som för samma person är nödvändigt i en viss situation kan senare upphöra att vara det. Åtskillnaden – här och nu – mellan det nödvändiga, det lämpliga och det överflödiga kräver dessutom, utom i uppenbara fall, mer än ett yttre kriterium: den förutsätter ett välformat samvete, klokhet och en uppriktig vilja att leva fattigdomen. Dit hör också att veta när man behöver rådfråga andra, om man inte tydligt kan avgöra om en utgift eller ett beslut verkligen är motiverat.
När dygden, fattigdomens anda, verkligen slår rot i vårt liv blir hjärtat lätt och kan med den gudomliga nådens hjälp lättare höja sig till kontemplation. Själen lär sig att bättre urskilja den helige Andes milda och stilla maningar. Och så börjar man, mitt i vardagens sysslor, leva med en frid och en glädje som världen inte kan ge (jfr Joh 14:27). Det är den stilla glädjen i insikten om att Gud kärlek bor i en; en kärlek som också träder in i vår svaghet, upplyser den och steg för steg, inifrån, gör oss allt mer lika Jesus Kristus.
Å andra sidan kan vi inte bortse från att det i många sammanhang finns en mentalitet som tenderar att likställa lycka med materiellt välstånd och njutning. Mot denna bakgrund är vi väl medvetna om att vår kallelse inte består i att fly världen, utan i att älska den och bidra till att förvandla den inifrån. Men för att kunna göra det måste vi, som den helige Josemaría sade, vara kontemplativa själar: »Den gudomliga kallelsen har ett mycket konkret syfte: att du skall ta dig till världens alla vägskäl, samtidigt som du skall vara djupt rotad i Gud.« (I dialog med Herren, nr 11)
På så sätt kan vi bli den goda jord som Jesus talar om i liknelsen om såningsmannen, som låter Guds ord bära god frukt i vårt liv: större inre frihet, en mer återhållsam och djupare glädje, en mer verklig tillit till Gud och en mer uppmärksam blick för andras behov. Men om säden omges av törnen – det vill säga av alltför stora materiella bekymmer och jakten på rikedomar – blir den ofruktbar: människan förlorar sin inre frihet, blir mindre tillgänglig för Gud och för andra och sätter till slut sitt hopp till tryggheter som inte kan mätta hjärtat.
Låt oss med beslutsamhet hindra den materialistiska kulturen, vare sig i stort eller smått, att kväva den goda jorden i våra hjärtan och på de platser där vi lever. (jfr Matt 13:22). När fattigdomen försummas försvagas oundvikligen också längtan att bidra till att Guds kärlek slår rot i andra människors själar. I detta avseende knöt den helige Josemaría denna dygd mycket direkt till den apostoliska ivern: »Lösgör dig från världsliga ägodelar. Öva dig i att vara fattig i anden och att älska den fattigdomen. Var nöjd med det som räcker för att leva enkelt och måttfullt. ‑Annars blir du aldrig någon apostel.« (Vägen, nr 631).
Bakom en bristande apostolisk iver döljer sig ofta ett liv som har förlorat sin rätta balans genom olika eftergifter som gör själen slö. Tillsammans med vår Fader – vars minnesdag vi firar denna månad – vill jag uppmuntra var och en av er att personligen ta ett steg framåt just på detta omvändelseområde, om det behövs. Det kommer utan tvekan att leda till en mer finstämd kärlek till vår Herre och göra det möjligt för oss att föra honom ut i världen med större kraft.
Låt oss anförtro denna önskan åt vår Moder, så att hon lär oss att ständigt på nytt upptäcka skönheten i ett liv i fattigdom, helt överlåtna till Guds kärlek.
Låt oss fortsätta att vara djupt förenade i bön för den helige Fadern och hans intentioner, nu särskilt för en fruktbar spridning av hans första encyklika och för frukterna av hans apostoliska resa till Spanien.
Med all tillgivenhet välsignar er
er Fader
