Vad är ditt livsprojekt?

Msgr Andrés Bernar predikade på den helige Josemarías minnesdag om varje människas livsprojekt: att upptäcka Guds kärlek och besvara den i full frihet

Kära bröder och systrar,

Med stor glädje firar vi återigen den helige Josemarías minnesdag. Varje år försöker vi välja en aspekt från hans heliga liv, något som kan lysa upp vår väg till heligheten. Men det är inte lätt att välja en aspekt bland så många möjliga. De som skriver böcker vet hur svårt det är att skriva de första raderna. De första orden bör presentera bokens innehåll, väcka läsarnas uppmärksamhet och uppmuntra dem att ta sig igenom hela boken.

Den helige Josemaría började sin mest kända bok – Vägen - med denna punkt: ”Ditt liv får inte vara förgäves. Var till nytta. Lämna ett spår efter dig. Lys med ljuset av din tro och din kärlek.”[1] Det är lätt att i dessa ord se ett livsprojekt, en inbjudan eller en kallelse att motsvara Guds kärlek med större generositet.

Kyrkans Katekes börjar också med en paragraf som är ett projekt för hela livet: ”Gud är oändligt fullkomlig och helig i sig själv. I sin godhet beslöt han att skapa människan, för att hon skulle få del av hans eviga liv. Därför är han alltid och överallt nära människan. Han kallar henne och hjälper henne att söka honom, lära känna honom och av all sin kraft älska honom.”[2] Det handlar om samma projekt: att upptäcka Guds kärlek och motsvara den.

När den helige Josemaría kände att Gud kallade honom, var han i tonåren och visste inte helt vad denna kallelse skulle innebära, men han var säker på att den handlade om kärlek. Han förstod att Gud hade en plan för honom, att det var något som Gud hade tänkt för honom alldeles från början, före världens skapelse, som den helige Paulus skriver till efesierna. Och han tog konkreta beslut för att vara mer tillgänglig och lyhörd för Guds vilja. Josemaría började att gå till mässan oftare, ägnade mer tid åt inre bön och började framför allt att be om ljus för att se Guds vilja. Det tog flera år tills Gud lät honom se Opus Dei 1928, då han var 26 år gammal. Josemaría var denna kärlek trogen hela sitt liv.

Den helige Johannes Paulus den andre sa om den helige Josemaría: ”Kärleken till Guds vilja var ett kännetecknande drag hos Opus Deis grundare. Ett säkert tecken på helighet är ju troheten till Guds vilja in i det sista. Herren har ett livsprojekt för var och en av oss. Till var och en anförtror han ett uppdrag här på jorden. En helig människa kan inte ens i sin fantasi föreställa sig själv vid sidan om Guds plan, utan hon lever endast för att förverkliga den.”[3]

I den första läsningen hörde vi en del av denna underbara plan som Gud har för oss människor: Gud har skapat oss av kärlek och gett oss allt för att kunna söka, lära känna och älska honom. Gud ger oss ett förnuft för att kunna lära känna honom och en vilja för att kunna älska honom. Han har gett oss friheten som en fantastisk gåva, som ett redskap, något nödvändigt för att kunna älska.

För två månader sedan var Opus Deis prelat, Msgr. Fernando Ocáriz, på besök i Stockholm. Många av oss kunde träffa honom och lyssna på hans djupa ord, just om friheten. Han talade om hur man brukar definiera frihet som en förmåga eller möjlighet att välja, och det är rätt. Men det viktigaste är inte bara att kunna välja utan hur man väljer, alltså att välja av egen vilja, befriade från andras påverkan.

”Men vår frihet är begränsad och kan ta fel” eftersom den är skapad. Efter synden blev också vårt förnuft och vår vilja svagare och har svårare att identifiera det som är gott och att välja det. Den berömda devisen på Aula magna i Uppsala har mycket med detta att göra: ”Tänka fritt är stor, men tänka rätt är större”: friheten finns för att göra det rätta.

”Ju mer gott man gör, desto friare blir man. Det finns bara sann frihet när man tjänar det goda och det rätta”. Vår inre frihet kan alltså gå mycket längre när vi väljer att göra allt av kärlek, när vi vill tjäna det goda och det rätta.

Det är något som vi beundrar i helgonens liv: hur de har lyckats älska Gud och vara trogna honom trots allt motstånd, stora svårigheter och till och med martyrskapet. Fienderna kunde ta bort deras rörelsefrihet, de kunde sätta dem i fängelse, men de lyckades inte ta bort deras inre frihet att älska.

Den helige Josemaría förkunnade oavbrutet värdet av den inre friheten och han visade att det är möjligt att göra allt av kärlek. Med andra ord kan vi se Guds vilja bakom allt det som händer, och därför kan vi identifiera oss med Guds vilja och älska den även om den ibland handlar om saker som kan kosta oss.

Det enda riktigt onda är synden, och just synden är alltid ett felaktigt val av vår frihet. Att synda betyder att ”säga nej till Guds kärleks plan”. Josemaría skrev till exempel i Vägen: ”Säg till din kropp: jag föredrar att ha dig som slav än att vara förslavat av dig”[4]. Att följa Kristus betyder inte att man förlorar friheten, det betyder snarare att man använder friheten på bästa möjliga sätt. ”Herren förstör inte människornas frihet. Det är just han som gör oss fria. Därför vill han inte tvinga på oss ett svar, han vill ha beslut som kommer ur våra hjärtans innersta.”

Josemaría förstod alltså friheten som ett verktyg för något, inte som ett mål i sig. Han uttryckte detta när han vigde Opus Dei till Jesu hjärta: ”att vi inte har någon annan frihet än friheten att älska dig, o Herre”: detta är den djupaste sanningen om friheten: att alltid och frivilligt välja och älska Gud. Den helige Josemaría hade detta som motto i sitt liv, och vi kan vara säkra på att han vill hjälpa oss att följa helighetens väg på samma sätt.

”Jag är Herrens tjänarinna” svarade Maria ängeln vid bebådelsen. Hon underordnade sig helt och fullt Guds plan; därför är hennes storhet en konsekvens av hennes ödmjukhet. ”Stora ting låter den Mäktige ske med mig” sjöng hon i Magnificat. Gud kommer också att göra stora ting med oss om vi frivilligt följer denna väg.


[1] S:t Josemaría, Vägen nr. 1.

[2] Katolska Kyrkans katekes, nr. 1.

[3] Johannes Paulus II, Tal till pilgrimerna till s:t Josemarías helgonförklaring 7/10 2002

[4] S:t Josemaría, Vägen, nr.214