Rom, 26 augusti 2025

Mina allra käraste: Må Jesus bevara mina döttrar och söner!

Den 29:e i denna månad firas den liturgiska minnesdagen av Johannes Döparens martyrium. Bland de reflektioner som hans gestalt och liv kan leda oss till, kan vi särskilt uppmärksamma hur han modigt och heroiskt vittnade om sanningen, vilket ledde honom till martyrdöden. Jag erinrar mig den helige Josemarías ord: »Var inte rädd för sanningen, även om den skulle bli din död.» (Vägen, nr. 34). Utan att gå så långt som till martyrskap, kan kärleken till sanningen under vissa omständigheter medföra olägenheter av olika slag och ibland mycket betydande sådana.

Samtidigt gör kärleken till sanningen om världens och vår egen verklighet oss fria (jfr Joh 8:32), och på ett radikalt sätt blir vi fria genom den sanning som är Kristus (jfr Joh 14:6). Utan frihet skulle vi inte kunna älska, och utan kärlek vore ingenting värt mödan.

Alltid – men särskilt i svåra stunder som kan väcka missmod – bör vi söka igenkänna och erkänna sanningen om vårt eget liv. Därför – som vår Fader brukade råda oss – gäller det att vara uppriktiga inför Gud, inför oss själva och inför dem som hjälper oss i vårt andliga liv.

Denna kärlek till sanningen, denna uppriktighet, hänger samman med ödmjukheten, som är ”den dygd som hjälper oss att samtidigt känna igen såväl vårt elände som vår storhet” (Guds vänner, nr 94). I de stunder när vi konfronteras med vår svaghet, låt oss då också betrakta vår storhet: att vi i Kristus är Guds barn. Då blir det också ödmjukheten – sanningen – som hjälper oss att inte glömma: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?” (Rom 8:31).

Låt oss fortsätta att anförtro granskningen av Verkets stadgar av Heliga stolen åt Herren, och låt oss förena våra böner med den bön som vi ber med ett barns tillgivenhet för påven och alla hans intentioner, särskilt – som han bad om vid förra veckans audiens – ”att folken må finna vägen till fred”.

Med all min kärlek välsignar er

er Fader