Rom, 24 februari 2026

Mina kära: Må Jesus bevara mina döttrar och söner!

För några dagar sedan inledde vi fastan. Under dessa veckor inbjuder Kyrkans liturgi oss att be Gud om »ett förkrossat och ödmjukt hjärta« (Ps 51:19) och samtidigt ett hjärta som litar på hans oändliga barmhärtighet. Denna tid är en särskild möjlighet att på nytt sätta Kristus i centrum och att ännu mer upptändas av en önskan att hela världen skall renas och återvända till honom.

Nåden som utgjuts under denna liturgiska tid kommer, om vi har rätt inställning i våra hjärtan, att få oss att göra framsteg i vår efterföljelse av Herren. Den helige Josemaría uppmuntrade oss att under fastetiden ge ett allt generösare gensvar på Guds vilja. »Utan tvekan är en ny förändring nödvändig, en fullkomligare lojalitet, en djupare ödmjukhet, så att vår egoism krymper och att Kristus därmed växer i oss, eftersom illum oportet crescere, me autem minui, han skall bli större och jag skall bli mindre.« (När Kristus går förbi, nr 58).

Fastan är en botens tid. Leo XIV föreslår en form av abstinens som är särskilt nödvändig i vår tid: »Låt oss anstränga oss (…) att väga våra ord och odla vänlighet och respekt i våra familjer, bland våra vänner, på arbetsplatsen, i sociala medier, i politiska debatter, i medierna och i kristna gemenskaper. Då kommer många hatiska ord att ge plats åt ord av hopp och fred.« (Budskap inför fastan 2026). Låt oss förena oss med den helige Faderns önskan och sträva efter att vara redskap för enhet, att så frid och glädje i alla de miljöer där vi rör oss.

Som ni vet hade jag den 16 februari glädjen att tas emot av påven. Låt oss be vår Fru att rikligen välsigna hans arbete i Kyrkans och hela världens tjänst.

Med all min kärlek välsignar er

er Fader