Rom, 18 januari 2026

Mina kära: Må Jesus bevara mina döttrar och söner!

För några dagar sedan avslutades Hoppets jubelår. Tack vare Gud har många människor under det senaste året passerat den heliga porten och tagit emot Herrens inbjudan att se på verkligheten med ett osvikligt hopp. Som påven Leo XIV påminde oss om har jubelåret hjälpt oss att återupptäcka »att det går att börja om, ja, att vi fortfarande befinner oss i början, att Herren vill växa i oss, vill vara Gud-med-oss« (Predikan, 6/1 2026). Kristus tröttnar aldrig på att vi ständigt försöker börja om på nytt: låt oss närma oss honom även när vi känner oss svaga eller är medvetna om att vi har svikit honom, med förtröstan på att han alltid tar emot oss med öppna armar.

En gång föreslog den helige Josemaría sina barn att börja det nya året med följande motto: Nytt år, ny kamp. Helighet, påminde vår grundare, ligger i att »veta att vi har brister och i att heroiskt försöka undvika dem«, men utan att glömma att »vi kommer att dö med våra brister« (Smedjan, nr 312). Låt oss förnya vår vilja att kämpa, inte med anspråket att förändra vårt liv på ett ögonblick, utan genom att uthålligt »anstränga oss för att stiga en bit dag för dag« (När Kristus går förbi, nr 75). Det hopp som vi på något sätt har återupptäckt under jubelåret, och som vi önskar ska prägla vårt liv, är en gåva som vi är kallade att förmedla. Världen behöver vittnen om Guds trofasta och villkorslösa kärlek. I det vardagliga livet kan vi med enkelhet och närhet förmedla till andra den glädje som kommer av att veta att Herren alltid är med oss.

Innan jag avslutar ber jag er att be särskilt för två arbets- och utbildningsmöten som vi kommer att ha i Rom – i januari med manliga föreståndare och i februari med kvinnliga föreståndare från alla regioner – för att lyfta de kommande årens apostoliska prioriteringar, på vägen mot verkets hundraårsjubileum. Låt oss dessutom inte sluta be för de länder som även fortsatt lider av krig och konflikter.

Med all min kärlek välsignar er

er Fader