Rom, 16 oktober 2025

Mina kära: Må Jesus bevara mina döttrar och söner!

Den 2 oktober firade vi årsdagen av Verkets grundande, och den 6 oktober årsdagen av den helige Josemarías helgonförklaring. Dessa två datum hjälper oss att i tacksamhet till Gud begrunda vår kallelse till Opus Dei som den verkligen är, och därmed också den glädjefyllda personliga uppgift som vi har fått att vara och göra Verket i Kyrkans tjänst.

Många av er minns säkert vår faders ord: »På samma gång som en persons identitet består genom livets olika skeden – barndom, ungdom, mognad … – sker det också en utveckling hos oss: annars vore vi något dött. Kärnan, väsendet, anden består, men sätten att uttrycka sig och handla utvecklas – alltid gamla och nya, alltid heliga.« (Brev 27, nr 56)

Det är framför allt i det personliga apostolatet – också när vi kämpar för att ge arbetslivet och samhället en kristen inriktning – som vi behöver använda vår kreativitet och initiativförmåga i tal och handling. På samma gång strävar vi efter att vara trogna de normer och sedvänjor för det andliga och apostoliska livet som den helige Josemaría förmedlade till oss.

Å andra sidan är det som vår Fader uttrycker, när han skriver att »sätten att uttrycka sig och handla utvecklas«, vilket har visat sig stämma under de hundra år som Verket har funnits. Exemplen på detta är otaliga. Samtidigt förändras ingenting i andan, normernas innehåll eller i familjens traditioner. Naturligtvis har allt inte samma vikt, eftersom vårt andliga arv rymmer allt från det som är väsentligt i det kristna livet – i första hand eukaristin – till detaljer som vi kan tänka oss att vår Fader, som grundare, hade kunnat avstå från eller ersätta med något annat utan att andan därmed hade påverkats. Ändå är det viktigt att komma ihåg att även dessa vanor kan levas med stor kärlek och därigenom bli mycket värdefulla. Dessutom bidrar de små sedvänjorna till att skapa och bevara en familjetradition som ytterligare verkar för vår enhet – en enhet i nuet och en levande enhet med ursprunget. I detta sammanhang, och med beaktande av de uppenbara skillnaderna, erinrar jag mig några ord av Benedikt XVI om den universella Kyrkan: »Traditionen är den levande flod som sträcker sig tillbaka till ursprunget, den levande flod där ursprunget alltid är närvarande.« (Benedikt XVI, allmän audiens, 26 april 2006)

Ibland kan vi frestas att låta det gå rutin i fromhetsnormerna, sedvänjorna och den utbildning vi får. Men om vi försöker göra allt med kärlek, kommer varken rutin eller slentrian att finnas: kärleken förnyar allt (jfr Upp 21:5). Som påven Leo XIV nyligen har påmint oss: »Kärleken är framför allt ett sätt att uppfatta livet, ett sätt att leva det« (Dilexi te, nr 120). Varje dag får då en ny glans, och vi kan på nytt upptäcka skönheten i vår anda. Därför är det viktigt att ha klart för sig att vi inte bara vill vara trogna något – en levnadsplan – utan framför allt någon: Jesus Kristus och, med honom och i honom, våra bröder och hela världen. Ur detta perspektiv kan vi också förstå vår Faders uppmaning: »Var trogna, min själs barn, var trogna! Ni är kontinuiteten.« (I samtal med Herren, nr 79) Verket ligger i våra händer som ett arv, en skatt som vi är kallade att låta bära frukt och föra vidare – med Guds nåd och med glädje, trots våra personliga begränsningar och tillkortakommanden. Och utan att heller låta oss nedslås av yttre svårigheter, hur än tiderna må vara.

Låt oss inte upphöra att förena oss med påvens person och med hans intentioner i dessa dagar som är så avgörande för världsfreden.

Med all min kärlek välsignar er

er Fader