Rom den 16 december 2024

Mina kära: må Jesus vaka över mina barn!

Den 24 december inleds hela kyrkans jubelår, och det är just juldagarna som talar till oss om hoppet, det centrala tema som påven har angett för jubelåret.

Ur mänsklig perspektiv kunde den där natten i Betlehem ge anledning till att förlora hoppet. Jesus föddes i ensamhet, fattigdom och kyla, utan ära och bekvämligheter, välkomnad endast av Marias och Josefs kärleksfulla omsorg och några herdars besök. Ändå var det just så som Gud ville göra sitt inträde i mänsklighetens historia. Och det är i denna bräcklighet som löftet om en hoppfull framtid ligger fördolt. Jesu födelse förvandlar mörker till ljus, erbjuder oss sällskap och tröst, och visar oss var den sanna rikedomen finns.

Påven påminner oss om att det kristna livet är en vandring »som också har behov av laddade ögonblick som ger näring och tåga åt hoppet, den oersättliga ledsagaren som tillåter oss se målet: mötet med Herren Jesus« (Spes non confundit, nr 5). Jubelåret kan vara ett av dessa laddade ögonblick, då vi får tillfälle att med större klarhet får sätta vårt hopp till den gudomliga barmhärtigheten.

Då och då står vi inför svåra stunder i livet. Men vi kan alltid vända blicken mot Jesusbarnet och anförtro honom våra bekymmer och förhoppningar. Vi är aldrig någonsin ensamma, för Kristus vill dela sin frid med oss; en frid som, precis som i Betlehem, inte alltid innebär frånvaro av problem, utan snarare av en fast tro på att Gud älskar var och en av oss. Detta är grunden för vårt hopp. 

Insikten om att Gud är den som mest intresserar sig för vår lycka - både den jordiska och den eviga - kan hjälpa oss att finna en mening med de motgångar som möter oss i livet. »Omnia in bonum«, »allt är till det bästa«, brukade den helige Josemaría säga. På ett outgrundligt sätt kan allt bidra till vårt och andras bästa, eftersom Guds kärlek är starkare än det onda. Vi kan inte helt avskaffa svårigheter, men det är möjligt att genomgå dem tillsammans med Jesus och dela dem med honom. ”Inte avsaknaden av trångmål, inte flykten från smärtan helar människan, utan förmågan att acceptera prövningen och mogna i den, att finna mening i den genom förening med Kristus, som har lidit med gränslös kärlek.” (Benedictus XVI, Spe Salvi, n. 37). Låt oss försöka hjälpa till så mycket som möjligt och framför allt stötta de många människor som just nu lider av följderna av krig och naturkatastrofer med vår bön.

Vi kan tänka på att julnatten präglades av motstridiga känslor för Jungfru Maria och den helige Josef: sorgen över att inte kunna erbjuda Jesus en värdigare plats, tillsammans med den enorma glädjen över att få hålla honom i sina armar. Vi kan be dem om att Herrens födelse alltid ska ge näring åt vårt hopp.

Med hälsningar om en God Jul och med min varmaste välsignelse

er Fader