Rom, 13 november 2025
Mina kära: Må Jesus bevara mina döttrar och söner!
Varje dag nås vi, på olika sätt, av nyheter om de lidanden som otaliga människor drabbas av till följd av pågående krig, orättvisor, fattigdom och nöd som är en verklighet i många delar av världen. Jag vill föreslå att vi åter begrundar och ger genklang åt något den helige Josemaría sa: »En människa eller ett samhälle som inte reagerar på lidande eller orättvisor, och som inte försöker lindra dem, är inte en människa eller ett samhälle som är format efter kärleken i Kristi hjärta. Kristna måste – samtidigt som de alltid, i den naturliga pluralismens namn, upprätthåller den största frihet att planera och genomföra olika lösningar, – vara enade i strävan efter att tjäna mänskligheten. Annars kommer deras kristendom inte att vara Jesu ord och liv, den kommer att vara en förklädnad, ett lurendrejeri inför Gud och människor.« (När Kristus går förbi, nr 167)
När det kommer till de stora problem som världen står inför är det naturligt att känna sig maktlös. Ändå bör varje nyhet – även den som kan tyckas mest avlägsen eller främmande – tala till oss, eftersom vi, med Kristus och i Kristus, känner hela världen som vår arvedel (jfr Ps 2:8). Tron försäkrar oss om att vi kan hjälpa mycket genom bönen, som inte känner några gränser. Det finns inget annat sätt att personligen nå fram till ett oräkneligt antal människor, men var och en kan göra mer än hon tror – där hon befinner sig.
Det finns mycket materiell nöd i världen, men det är också så många människor som lider av ensamhet, oförståelse och frånvaron av äkta kärlek, vilket ibland är ännu svårare att bära. Som påven Leo XIV förklarar: »Det finns många former av fattigdom: den som drabbar dem som saknar medel till materiell försörjning; fattigdomen hos den som är socialt utstött och saknar redskap för att ge röst åt sin värdighet och sina förmågor; den moraliska och andliga fattigdomen; den kulturella fattigdomen; fattigdomen hos den som befinner sig i en situation av personlig eller social svaghet eller bräcklighet; fattigdomen hos den som saknar rättigheter, utrymme och frihet.« (Dilexi te, nr 9).
Låt oss dra oss till minnes vad vår Fader också skrev till oss för många år sedan: »Vårt uppdrag syftar till att det ska finnas allt färre okunniga och allt färre nödställda, och till detta ska vi försöka bidra överallt.« (Brev 15, nr 193). Tack och lov bedriver otaliga människor – däribland många i Opus Dei – sociala och utbildande verksamheter i särskilt utsatta miljöer på de fem kontinenterna. Samtidigt försöker vi alla på vårt personliga sätt bidra till detta väldiga arbete: genom bön, genom att utföra vårt arbete i en anda av tjänande och genom det materiella stöd vi har möjlighet att ge.
Denna hållning inför andras behov är en nödvändig slutsats av något väsentligt i det kristna livet: kärleken – kärleken till människorna, som är oskiljaktig från kärleken till Gud. »Tänk dig – skriver den helige Augustinus – att du, som ännu inte ser Gud, ska få nåden att skåda honom om du älskar din nästa, ty genom att älska din nästa renar du din blick så att dina ögon kan skåda Gud.« (Kommentar till Johannesevangeliet, 17, 7–9). Och vi vet väl att varje människa är vår nästa.
Med all min kärlek välsignar er
er Fader
