I början av 1940-talet funderade den helige Josemaría på den juridiska formel som skulle göra det möjligt för präster att tillhöra Verket. Allt som saknades var den ordinationstitel som skulle underlätta deras prästerliga tjänstgöring i Opus Dei.
Den 14 februari 1943 firade grundaren den heliga mässan i kapellet i Opus Deis kvinnocenter på Jorge Manrique-gatan i Madrid. Under mässan såg han tydligt lösningen på det som senare skulle bli Det heliga Korsets prästsällskap. När han lämnade oratoriet bad han om en penna och gick ensam in i ett rum. Där tog han fram sin fickkalender och skrev på pappersarket för söndagen den 14 februari, Sankt Valentins dag: »I flickornas hus, vid den heliga mässan: Societas Sacerdotalis Sanctae Crucis«; och sedan gjorde han en liten teckning (utformningen av en cirkel, inuti vilken finns ett kors).
► Ladda ner sigillen i svartvitt
Några minuter senare dök han upp i hallen, synbart rörd. En av de närvarande minns att han sa, när han visade ett pappersark på vilket han hade ritat en cirkel med ett kors i mitten: »Titta, det här kommer att bli Verkets sigill. Sigillet, inte vapenskölden: Opus Dei har ingen vapensköld. Det symboliserar världen och, inbäddat i världens mitt, korset, som är prästämbetet.«
Den helige Josemaría ville inte ha vapensköldar så att medlemmarna i Verket skulle kunna leva sin kallelse naturligt, utan prål. I Vägen 641 reflekterar han: »Diskretion innebär varken att man döljer eller hemlighåller någonting. Diskretion är helt enkelt liktydigt med naturlighet.« I den historiskt kritiska utgåvan av Vägen förklaras önskan om diskretion med dessa ord: »I en 'katolsk värld' som betonade yttre tecken – märken, flaggor, dräkter, från konfessionella politiska partier – sades det att detta var 'mysterium', 'hemlighetsmakeri'. Escrivá förnekar detta. Han hävdar att det helt enkelt är naturlighet«. Därav valet att bara ha ett enkelt sigill.
Dagen efter att han ritat sigillet begav sig den helige Josemaría till El Escorial, inte långt från Madrid, där några av Opus Deis medlemmar förberedde sig för teologiska tentor. Där meddelade han Alvaro del Portillo den nåd han fått av Herren under mässan dagen innan: den kanoniska lösningen för prästerna, namnet på sällskapet som skulle bildas, och även sigillet, som skulle vara för hela Opus Dei.
Senare förklarade monsignore Alvaro del Portillo: »Det var där, i detta kapell, under mässan, som han såg den kanoniska lösningen så att präster från Verket kunde prästvigas, och även namnet och sigillet för Det heliga Korsets prästsällskap: en cirkel som symboliserar världen och inuti korset, som är prästämbetet.«
I detta sigill såg den helige Josemaría att Gud hade gjort något liknande det som notarier gör efter att ha upprättat ett dokument: de sätter sin signatur och sitt sigill för att intyga dokumentets äkthet. Eller som Paulus, som när han var klar med att diktera några av sina brev, lade till sin egen handstil – scripsi mea manu (Phil, 19) – för att intyga att allt var hans.