När Opus Dei står på tröskeln till ett historiskt ögonblick förbereder sig Verket för att fira sitt första hundraårsjubileum med blicken riktad mot framtiden och fötterna stadigt förankrade i vardagen. I denna exklusiva intervju samtalar Claudio Caruso med Verkets prelat, monsignore Fernando Ocáriz, i en fördjupande dialog som berör den samtida familjens utmaningar, institutionens verkliga genomslag under sina första hundra år och Kyrkans livskraft på kontinenter som Afrika.
Med värme och närhet samt en tydligt övernaturlig blick reflekterar don Fernando också över den djupa betydelsen av påve Leos kommande och historiska besök i Spanien under mottot ”Lyft blicken”. Det är ett samtal som hjälper oss att förstå hur den helige Josemarías budskap – att finna Gud i arbetet, vilan och de dagliga relationerna – fortfarande är ett levande och omdanande svar på vår tids utmaningar.
»Detta är min förhoppning för de kommande åren: att Verket ska vara en stor katekes, som hjälper människor att förverkliga heligheten i vardagslivet«
Den helige Josemaría föddes i en praktiserande familj. Han började sitt apostolat bland ungdomar, många av dem från katolska familjer. Men under hans liv spreds Verket till andra länder där verkligheten såg annorlunda ut. Han talade till och med om apostolatet ad fidem.
Vad ser du som nyckeln till apostolatet i miljöer där familjen inte bara ger ett svagt stöd åt tron, utan till och med är splittrad? Hur skulle man i detta sammanhang kunna främja familjer som ”ljusa och glada hem”, som den helige Josemaría brukade säga?
Redan från första början lade den helige Josemaría stor vikt vid vänskapen som en privilegierad plats för evangelisation, eftersom det är där vi delar evangeliet från hjärta till hjärta. Genom dessa vänskapsband sprids tron vidare till familjerna, arbetskamraterna, grannarna … och öppnar nya horisonter för var och en. Så föreställde han sig de första kristnas roll: människor som på ett naturligt sätt visade sin vänskap med Kristus genom en smittande glädje. Och detta är fortfarande aktuellt.
Mötet med Jesus lägger grunden för att bygga sitt eget livsprojekt: det hjälper oss att tro på kärleken för alltid, att se barnen som en välsignelse och ger oss kraft att ta hand om äldre och sjuka. De kristna familjerna är också kallade att stödja och hjälpa många andra familjer.
Den helige Josemaría brukade säga att Verket finns till för att tjäna Kyrkan. Vilken anser du vara den viktigaste tjänst som Verket har gjort Kyrkan under dessa första hundra år?
Opus Deis främsta bidrag är knutet till själva kärnan i den anda som Gud ville sprida genom Verket från år 1928: en mängd människor som vill älska Gud i sitt dagliga liv och söker låta evangeliet genomsyra och ge mening åt sitt arbete och sin vila, sina relationer med familj, vänner och arbetskamrater. De strävar efter att mänskliggöra – och kristna – livets små och stora lidanden, liksom de glädjeämnen och utmaningar de möter, och att förvandla det dagliga arbetet till generös tjänst, till ett utsående av fred och kristen glädje i alla miljöer.
Det vore lättare att besvara frågan genom att lyfta fram institutionella projekt och peka på den inspiration som Opus Deis budskap har gett upphov till i så många utbildnings-, bildnings-, solidaritets- och sociala initiativ runt om i världen. Man skulle kunna nämna olika exempel, såsom Strathmore College i Kenya, den första skolan i Afrika utan rassegregering, som grundades 1961 inspirerad av den helige Josemarías anda; yrkesutbildningscentrum i Sydamerika, en handelshögskola i Mexiko eller ett studenthem i Spanien. Här i Rom är arbetet vid de heliga korsets påvliga universitet välkänt, ett centrum för kyrkliga studier som har utbildat studenter från 129 länder och mer än 1 200 stift.
Men utan att förringa värdet av allt detta har det fyllt mig med tacksamhet att återigen få konstatera – efter att ha lyssnat till mer än 50 000 röster från 70 länder – att det mest trogna sättet att tjäna Kyrkan utifrån vår anda är att identifiera sig så djupt med Kristus att vi får samma sinnelag som han. Då blir vi inte likgiltiga inför vår världs öden och utmaningar, utan engagerar vårt eget liv för att svara mot alla människors förhoppningar och behov.
Opus Deis hundra år är ett tillfälle att tacka Gud, reflektera och rikta blicken framåt. Hur ser du på Verket under de kommande åren?
Min förhoppning för de kommande åren är att hundraårsminnet av Opus Deis grundande blir ett tillfälle för var och en att förnyas inifrån. Genom denna inre förnyelse – som också innebär att erkänna sina misstag och rätta till dem – kan vi bättre tjäna Gud, Kyrkan och alla människor och bidra till att världen formas efter Kristi hjärta.
Jag hoppas att det bakom familjer som håller samman därför att de har lärt sig att be varandra om förlåtelse finns personer från Verket. Att det finns journalister som talar sanning, lärare som med ödmjukhet och mod är hängivna sitt uppdrag att undervisa, glada äldre och solidariska unga, äkta makar som inspirerar sina barn i tron, sjuka som bär sina lidanden med frid, läkare som bemöter sina patienter med mänsklig värme och ingenjörer som använder all sin skicklighet för att lösa de mest utsattas problem, även när det inte är den mest lönsamma vägen.
Detta är min förhoppning för de kommande åren: att Verket ska vara en stor katekes, som hjälper människor att förverkliga heligheten i vardagslivet och bidra till att ”Kristi kärlek och frihet genomsyrar alla det moderna livets företeelser (den helige Josemaría, Plogfåran, nr 302).
Påven har gjort en tio dagar lång resa till flera länder i Afrika. Vilka skulle du säga var de viktigaste temana under detta besök?
Den intensiva apostoliska resan på tio dagar genom Algeriet, Kamerun, Angola och Ekvatorialguinea har på ett vältaligt sätt visat påvens och Kyrkans omsorg om hela mänskligheten och i synnerhet om den afrikanska kontinenten, en kontinent med lika stora förhoppningar som utmaningar. Samtidigt är den en möjlighet att förnya vår tacksamhet, vår kärlek till vår fader och vår ständiga bön för frukterna av pontifikatet.
Vid varje resa är den helige fadern ett vittne om evangeliet och om Guds närhet till de människor som tar emot honom. Han har återigen framhållit sitt budskap om fred och försoning som det kristna svaret på konflikter. Hans pilgrimsfärd till den helige Augustinus land visar oss också hans egen identitet som andlig son till biskopen av Hippo och inbjuder oss att söka svaren på våra existentiella frågor i Jesus Kristus.
De talrika och glädjefyllda liturgiska firandena – såsom den gripande avslutningsmässan i Malabo – visar att Kyrkan i Afrika sjuder av livskraft. Påven har påmint oss alla om att denna kontinent är en verklig andlig lunga och en skatt av tro för hela världen.
Och vad hoppas Verket på när det gäller apostolaten på den afrikanska kontinenten?
Det korta svaret är att vi hoppas på mycket, både när det gäller utbildningsinitiativ och personlig trohet mot Jesus Kristus. Båda aspekterna är viktiga, men i Opus Dei lägger vi särskild vikt vid varje persons spontana apostoliska initiativ, vid hans eller hennes fria och ansvarstagande handlande under den helige Andes ledning.
Den helige Josemaría älskade Afrika innerligt, med dess stora mångfald av kulturer och folk, och han anade allt det goda som dess män och kvinnor skulle bidra med till samhället och till Kyrkans uppbyggnad. Han uppmuntrade oss ofta att drömma om stora ideal.
Det som mest fyller mig med hopp när det gäller Verkets arbete i Afrika är de afrikaner som lever Verkets anda. Opus Dei finns inte i Afrika som något främmande, utan sedan nästan sjuttio år tillbaka finns det afrikaner från olika länder som lever Opus Deis anda på sitt eget sätt och i sin egen verklighet.
Opus Dei är afrikanskt därför att det är katolskt, universellt, liksom evangeliets budskap. Och redan nu ser vi hur Verket sprider sig från Afrika till andra delar av världen och bär med sig ett levande vittnesbörd om tro och glädje.
I juni nästa år kommer påve Leo för första gången att besöka Spanien. Hur tycker du att vi bör förbereda oss inför denna händelse i det land där Verket föddes?
Mottot för resan – ”Lyft blicken” – är en inbjudan att betrakta vår verklighet bortom rent mänskliga perspektiv och träda in i den övernaturliga syn som Guds kärlek ger oss. Genom att närma oss honom i dem som är i nöd, med barmhärtighetens gärningar och konkreta handlingar, förbereder vi våra hjärtan för att möta Jesus i dem: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:40).
Den helige Josemaría brukade, med en anspelning på den heliga Katarina av Siena, kalla påven för ”den milde Kristus på jorden”. Ett annat grundläggande sätt att förbereda sig för den helige faderns besök är att be för honom och för resans frukter, så att allas hjärtan är öppna för att lyssna till hans ord, ta emot dem med hängivenhet och sedan låta dem få genljud i samhällets alla hörn.
Den kristna tron har stora sociala konsekvenser, och det brukar komma till uttryck under en romersk påves resor, som också är statsbesök. Men det viktigaste, det centrala, är att påven hjälper oss att möta Jesus Kristus. Endast i Jesus Kristus och tillsammans med Jesus Kristus får livet sin mening, och mänsklighetens utmaningar kan betraktas med hopp.