Denna berättelse finns att läsa i boken 'El Fundador del Opus Dei (1)' (Opus Deis grundare) av Andrés Vázquez de Prada.
Den 16 oktober var en minnesvärd dag, helt indränkt i bön. Det var en av dessa dagar då han knappast lyckades läsa några rader i tidningen, för han tillbringade dagen i kontemplativ förening med Gud.
»Hedvigsmässodag, 1931: Jag ville be efter mässan i min kyrkas lugn. Men jag lyckades inte. I Atocha köpte jag en tidning (det var A.B.C.) och tog spårvagnen. När jag skriver detta har jag bara kunnat läsa en paragraf i tidningen. Jag kände hur min bön vällde fram, känslofylld, ymnig och glödande. På så sätt förblev jag i vagnen ända tills jag kom fram till min bostad. (...)«
När han längre fram ville ge detaljer om den dagens bön, om denna »den mest upphöjda bön« som han någonsin haft, när han ville förklara denna otroliga nåd att få känna sig så till den grad förenad med Gud där i spårvagnen och ute på gatan, då skulle han i detta se en lektion. Herren lät honom förstå att denna känsla av det gudomliga barnaskapet var något som måste finnas i verkets själva själ.
Herren lät honom förstå att denna känsla av det gudomliga barnaskapet var något som måste finnas i verkets själva själ.
»Jag kände hur Herren verkade i mig, att han i mitt hjärta och på mina läppar, med styrkan av något som var absolut nödvändigt, lät denna ömma åkallan spira: Abba! Fader! Jag befann mig på gatan, i en spårvagn [...]. Antagligen uttalade jag min bön med hög röst. Och jag gick omkring på Madrids gator, kanske en timma, kanske två, jag vet inte, tiden gick utan att jag märkte det. Man måste ha trott att jag var tokig. Jag betraktade i ett ljus som inte var mitt eget denna fantastiska sanning, att min själ var som om uppfylld av en eld, en eld som aldrig skulle släckas.«
I budskapet som den helige Josemaría fick den 2 oktober 1928, i kallelsen till helighet mitt i världen, upprepades Evangeliets gamla och på samma gång nya lära: estote ergo vos perfecti, sicut et Pater vester caelestis perfectus est; var fullkomliga, så som er Fader som är i himlen är fullkomlig.
Den dagen förstod han i det gudomliga barnaskapets mystiska djup hur långt denna fantastiska verklighet sträckte sig. Inte på det sätt som han hittills hade uppfattat den utan som om den nu hörde till hans särskilda grundaruppdrag, så förklarade han det för sina söner.
Den dagen ville han på ett mycket tydligt och avgörande sätt förklara att ni med mig alltid skulle känna er som Guds barn
»Jag skulle kunna säga er exakt vilket ögonblick som denna min första bön som en son till Gud uppstod.
Jag lärde mig att kalla Gud för Fader i Fader Vår redan som barn. Men nu – känna, se, beundra denna Guds vilja att vi må vara hans barn – på gatan och i en spårvagn – en timme, en och en halv, jag vet inte hur länge – jag var tvungen att skrika: Abba! Fader!
I Evangeliet finns det några underbara ord, alla är det. Ingen känner Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för (Matt 11:27). Den dagen ville han på ett mycket tydligt och avgörande sätt förklara att ni med mig alltid skulle känna er som Guds barn, barn till denne Fader som är i himlen och som ger oss det som vi ber honom om i hans sons namn. (...)«
Ännu år 1971, när han predikade en betraktelse, återupplevde han denna dags häpnadsväckande minne som blev bekräftelsen på den outsägliga egenskap att vara Guds barn och även av att verket verkligen var Guds verk:
»Jag förstod att det gudomliga barnaskapet måste vara vår spiritualitets grundläggande egenskap. Abba! Fader! och att mina söner genom att leva i detta gudomliga barnaskap skulle fyllas av glädje och frid, de skulle bli som skyddade av en ogenomtränglig mur. De skulle bli apostlar för denna glädje och kunna ge till andra av sin frid, även om de led av egna sorger eller andras. Just därför skulle vi kunna göra det – eftersom vi är övertygade om att Gud är vår Fader.«