”Slutet på Jesu jordeliv”

Våra synder orsakade Kristi Lidande, den tortyr som vanställde Jesu älskvärda ansikte, dens ansikte som är ”perfectus Deus, perfectus homo. Och det är vårt elände som nu hindrar oss från att betrakta Herren och som gör att hans gestalt ter sig matt och vanställt.

När vår syn blir grumlig, när det svartnar för ögonen på oss, behöver vi vända oss mot ljuset. Och Kristus har sagt: Ego sum lux mundi (Joh 8:12), jag är världens ljus! Och han tillägger: Den som följer mig skall inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus. (Korsvägen, Station VI, n. 1)

Den här veckan, som de kristna av hävd kallar den heliga veckan [Den som i Sverige kallas Stilla veckan (övers. anm.)], ger oss återigen ett tillfälle att betrakta – att återuppleva – de stunder som utgör slutet på Jesu jordeliv. Allt vad dessa dagars olika uttryck för fromhet påminner oss om, pekar tydligt på uppståndelsen som är grunden för vår tro, som den helige Paulus skriver (Jfr 1 Kor 15:14). Låt oss emellertid inte gå denna väg alltför hastigt. Låt oss inte glömma ett enkelt faktum som kanske ibland undgår oss, nämligen att vi inte kan ta del av Herrens uppståndelse om vi inte även förenar oss med honom i hans lidande och död (Jfr Rom 8:17). Om vi vill följa Kristus i hans härlighet, i slutet av Stilla veckan, måste vi först tränga in i hans brännoffer och känna oss helt förenade med honom då han dör på Kalvarieberget. (...)

Låt oss begrunda Herren, sårad från topp till tå av kärlek till oss. Med ett uttryck som närmar sig verkligheten, även om det ändå inte säger allt, kan vi upprepa det en författare sade för många hundra år sedan: en sinnebild för allt slags lidande. Inför synen av Kristus som en trasa, en livlös kropp som tas ned från korset och överlämnas åt sin moder, inför synen av denne tillintetgjorde Jesus, skulle man kunna dra slutsatsen att denna scen är det tydligaste tänkbara beviset på nederlag. Var är de folkmassor som följde honom, och det rike vars ankomst han förkunnade? Och likväl är det inte nederlag utan seger: han är närmare uppståndelsen än någonsin och, genom den, avslöjandet av den härlighet som han erövrat genom sin lydnad. (När Kristus går förbi, nr. 95)