När man har Guds anda, är inte kyskheten en störande och förnedrande börda. Den är ett glatt bejakande: kärleken, självbehärskningen, segern över jaget kommer varken från köttet eller instinkten; de kommer från viljan, framför allt om den är förenad med Herrens vilja. För att vara kyska - och inte bara avhållsamma eller anständiga - måste lidelserna underkastas vårt förnuft för ett högtstående motiv, i kraft av kärleken.

Jag jämför denna dygd med vingar: den gör det möjligt för oss att föra vidare budorden, Guds lära, i samtliga världens miljöer, utan fruktan för att bli nedsmutsade. Vingar, även om det är de vingar som bär majestätiska fåglar som flyger högt över molnen, är tunga, mycket tunga. Men utan vingar skulle dessa fåglar inte kunna flyga. Inpränta det noga i era sinnen, och bestäm er för att inte ge vika om ni känner stinget av frestelsen som smyger sig in och försöker få renheten att framstå som en outhärdlig tyngd: fatta mod, högre upp! Mot solen, ända tills ni når fram till Kärleken.

(...) Jag har nyss sagt till er att jag i detta hjälps av att betrakta Herrens heliga mänskliga natur, det obeskrivliga undret att Gud ödmjukar sig till den grad att han blir människa och inte anser det vara en stympning att ha antagit en kropp som vår, med alla dess begränsningar och svagheter, förutom synden, och allt detta för att han älskar oss så vansinnigt mycket. Hans självutplåning sänker Honom inte; däremot upphöjer den oss och gudomliggör oss till kropp och själ. Att säga ja till Kärleken, med en uppriktig, brinnande och ordnad tillgivenhet: detta är kyskhetens dygd. (Guds vänner, nr. 177-178)