Låt oss försöka förstå vilken rikedom som döljer sig bakom orden ”Jesu hjärta”. När vi talar om en människas hjärta, hänför vi oss inte bara till hennes känslor, utan till hela personen, som tycker om, älskar och umgås med andra. Den heliga Skrift använder sig av just detta mänskliga uttryckssätt för att vi skall förstå de saker som hänför sig till Gud. Våra tankar, ord och gärningar sammanfattas och uttrycks i hjärtat, i vilket de har sitt ursprung och grund. Med andra ord kan vi säga att en människas värde bestäms av hennes hjärta.

Hjärtat tillhör glädjen – mitt hjärta skall jubla över din hjälp; ångern – mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst; lovprisningen av Gud – mitt hjärta brusar av härliga ord; beslutet att lyssna till Herren – mitt hjärta är redo; den kärleksfulla vakan – jag sov, men mitt hjärta var vaket; och likaså tvivel och fruktan – känn ingen oro, tro på mig. (När Kristus går förbi, 164)

På denna högtid måste vi be Herren att skänka oss ett gott hjärta som förmår känna medlidande med andra, som förstår att den verkliga balsam som kan lindra den ångest som så många ofta känner är kärleken, den kärlek som kommer från Gud. All annan tröst räcker knappt till mer än en stunds förströelse som senare följs av bitterhet och hopplöshet.

Om vi vill hjälpa människorna i vår omgivning måste vi älska dem, och jag upprepar, älska dem med en kärlek som tar sig uttryck i förståelse och hängivelse, tillgivenhet och frivilligt vald ödmjukhet. Om vi älskar så, kommer vi att förstå varför Herren beslöt att sammanfatta lagen i det dubbla bud som i själva verket är ett enda: att älska Gud och nästan, av allt vårt hjärta. (När Kristus går förbi, 167)