"Här är jag, du kallade ju på mig"

För oss är frälsningens dag kommen, evigheten. Ännu en gång hör man den gudomlige Herdens visslingar som kallar, de kärleksfulla orden – vocavi te nomine tuo – jag har kallat dig vid ditt namn. Som vår mor, kallar han oss vid namn. Och ännu mer än så: vid det kära, familjära smeknamnet.

Där inne, i själens djup, kallar han och man måste svara: Ecce ego, quia vocasti me – här är jag, du kallade ju på mig, och den här gången har jag bestämt mig för att inte låta tiden rinna förbi, som vatten rinner av klapperstenar utan att lämna spår. (Smedjan, nr. 7)

En dag – jag vill inte generalisera, öppna ditt hjärta för Herren och berätta om din egen historia för honom – kanske en vän, en vanlig kristen som du, avslöjade nya och vida horisonter för dig, nya men samtidigt lika gamla som evangeliet självt. Han föreslog möjligheten för dig att göra ett allvarligt menat åtagande att följa Kristus, att bli en apostel för apostlar. Du kanske förlorade ditt lugn, som du återfick, omvandlat till frid, först när du frivilligt, för att du helt enkelt ville det – vilket är det övernaturligaste skäl som finns – sade ja till Gud. Och då började du erfara den kraftfulla, ständiga glädje som bara försvinner om du avlägsnar dig från honom.

Jag tycker inte om att tala om utvalda eller privilegierade. Men det är Kristus som talar, som väljer. Det är det sätt den heliga Skrift uttrycker sig på: Elegit nos in ipso ante mundi constitutionem – säger den helige Paulus – ut essemus sancti, han har före världens skapelse utvalt oss till att vara heliga. Jag vet att detta varken fyller dig med högmod eller får dig att känna dig överlägsen andra människor. Detta Guds val, roten till kallelsen, måste vara grunden för din ödmjukhet. Reser man kanske ett monument över en stor målares penslar? De används för att göra mästerverk, men förtjänsten är konstnärens. Vi – kristna – är endast redskap i händerna på världens Skapare, alla människors återlösare. (När Kristus går förbi, nr. 1)