Fruktträdens blomning, som vi beundrade till påsk är sedan länge förbi, och nu efter pingst är de gröna bladen inte så genomskinligt ljusa som i början på maj. Kanske eftersom de måste dela livssaften från rötterna med de redan svällande frukterna. Snart visar träden sina frukters skönhet, och inte bara ögonen gläder sig utan även gommen.
Blodet och vinstocken
Precis som i naturen följer också i kyrkoåret olika livsfaser på varandra: först frön och knoppar, sedan blommor och slutligen mogna frukter… När Herren i nattvardssalen instiftade Eukaristin, talade han om ”vinstockens frukt”. På själva skärtorsdagen var liturgin rädd att brista ut i jubel, för efter instiftandet började ju på samma kväll i Getsemane Herrens lidande. Då låg det nära till hands, att Kyrkan sökte efter ett annat tillfälle att få uttrycka sitt jubel fullt ut. Så uppstod i mitten på 1200-talet Kristi kropps och blods högtid. Den firas på torsdagen efter Trefaldighetssöndagen. Dess liturgiska texter författade en gång den helige Tomas av Aquino. Sekvensen innan evangeliet är ett lovprisande av Herren:
Quantum potes, tantum aude:
quia maior omni laude,
nec laudare sufficis
Ja, våga lovsjunga, lovprisa av all din kraft, så mycket du förmår; du kan aldrig lova nog.
På Kristi kropps och blods högtidsdag riktar sig vår blick mot den lidande Jesu rika frukter på ”korsets träd”, som kyrkofadern och diktaren säger. Vi firar Herrens ständiga närvaro i Altarets Sakrament. På teologiskt språk förklarar den katolska kyrkans katekes:
»Eftersom Kristus skulle lämna de sina i sin synliga gestalt, ville han ge oss sin sakramentala närvaro; eftersom han skulle offra sig på korset för att frälsa oss, ville han att vi på ett konkret sätt skulle minnas den kärlek med ”vilken han älskade oss ända till slutet” (Joh. 13:1), den kärlek som fick honom att ge sitt liv. Ja, i den eukaristiska närvaron stannar han på ett hemlighetsfullt sätt kvar hos oss som den som har älskat oss och utgivit sig själv för oss, och han stannar kvar under de tecken som uttrycker och förmedlar denna kärlek« (1380) Herrens ord och handlingar då vid den sista måltiden förblir hemlighetsfulla, men i ljuset av pingsten ändå begripliga för hjärtat och sinnet.
”Jag är den sanna vinstocken” (jfr Joh. 15:1-8) Också om vinstockarna, som vi ser på vinsluttningarna, inte är precis ”osanna” syftar detta ord av Jesus på det materiella, som vi ser och kan smaka. Bakom det vi kan se, bakom det gripbara, framkommer en bild och liknelse för en andlig verklighet, som utlovas oss, men ännu är förborgad.
Så var ordet om vinstocken välbekant för israeliterna som symbol för deras folk. Jesus ger bilden en djupare betydelse. Nu är han själv det verksamma tecknet. Hans blod har i den sakramentala gemenskapen med honom blivit vårt livselixir. Genom bönen och sakramenten förblir vi förenade med vinstocken och blir därmed fruktbara. ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra” (Joh. 15:5)
Som friska vinrankor
Jesus talar om hur Gud sköter vinstocken. ”Min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort” Det finns alltså kristna som är ”i honom” och ändå inte bär frukt och slutligen blir helt skilda från honom. Men det finns andra – och detta vill Herren framhäva – som under vinodlarens skötsel bär rik frukt: ”Varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt”. Den gudomlige vinodlaren bereder marken för nådens växande. Han luckrar upp förhårdnaden av egoism och avtrubbad sinnlig njutning, han beskär de förvildade revorna av bedrägliga begär och fruktan för människor. Om inte, skulle själens liv bli igenvuxet av vilda skott och förtvina. Om och om igen rensar han bort olustens och underlåtelsens ogräs. Så ser han till att få fram fruktbara skott för växandet, för blomningen och slutligen för mognandet av de saftiga, söta druvorna.
”Utan mig kan ni ingenting göra”. På många olika sätt är vi förenade med honom, genom sakramenten, genom tillbedjan och åkallan, genom godhet i umgänget med varandra och genom civilkurage i samhället…
Att bära Kristus ut i världen
Glädjen över hemligheten, nämligen Herrens verkliga närvaro bland oss, får oss att ge oss ut med gott föredöme i frimodig bekännelse och idag till och med på gatan. Processionen under Kristi kropps och blods högtid uppstod ca 1270. Den visar offentligen »hur Eukaristin omsluter världen och förvandlar den. Eukaristin hör inte bara till kyrkorummet och en sluten församling. Världen skall bli eukaristisk (…) Men detta är Kristi kropps och blods högtid: att fira Eukaristin kosmiskt« (Joseph Ratzinger, Bilder der Hoffnung)
Den i hostian sakramentalt närvarande Herren bärs genom gatorna – vid varje station en kort andakt och välsignelse med det Allraheligaste. De som går förbi gör korstecknet eller böjer knä eller går likgiltigt vidare. Så går processionen också förbi den aningslöse bistrobesökaren och den sömnige fönstertittaren. Överraskade betraktar de processionen eller anser den vara katolsk folklore – och anar inget om det gudomliga spelet med tidens gränser eller människornas längtan. »Herren, som dold i hostian går längs gator och torg – på samma sätt som under sitt jordiska liv. Herren visar sig för dem som vill se honom, han går dem till mötes som inte söker honom. Jesus uppträder så, ännu en gång, mitt bland de sina: hur reagerar vi på denna Mästarens kallelse?« (Josemaría Escrivá, När Kristus går förbi, nr 156)