”Ni har lagt ut många miljoner dollar – hur många unga människor har under dessa dagar anslutit sig till Kyrkan?” På denna provokativa fråga – ställd av en sydkoreansk journalist på den avslutande presskonferensen av Världsungdomsdagen – var organisatören av denna mega-tillställning i Sydney, hjälpbiskop Anthony Fisher, förberedd på. Åtminstone lät hans svar tyda på det: ”Individuella troserfarenheter låter sig inte statistiskt fastställas. Ett är emellertid tydligt efter Världsungdomsdagen: Australien är inget irreligiöst land, en ny generation av unga människor har genom Påven blivit uppmärksammade på ett livsprogram och den australiska offentligheten har fått en ny bild av Påven, Kyrkan och tron.” Klara uttalanden – för Australien.
Enligt biskopens uppgifter kommer 120 000 australier att återvända till sina församlingar och dela sina upplevelser med dem, som stannade hemma. Dessutom kommer det att i november anordnas en central konferens för alla medarbetare och präster, som sysslar med ungdomsarbete i församlingarna. Där ska man diskutera, på vilket sätt en sådan vecka med otaliga superlativer kan påverka själavården på den egna orten och så att säga ”inkorporeras”. Man ska lyssna på dem som varit med, inte dem som förordnats uppifrån.
Fisher betonade, att 70 000 internationella gäster, redan innan öppnandet av själva Världsungdomsdagen, deltagit under mötesdagar i Australiens stift. Inkvarteringarna i värdfamiljer, anordnandet av de gemensamma aktiviteterna och fritidsprogrammen med församlingarna kommer också att sätta sina spår. Den 48 år gamle chefskordinatorn för Världsungdomsdagen tackade också medierna. De hade rapporterat ovanligt positivt. Det faktum, att alla stora tidningar hade förstasidesbild med Jesus på korset från den på fredagen iscensatta korsvägen, betecknade biskopen som ett ”under”.
Men frågan kvarstår: Vad tar de 110 000 internationella gästerna i Sydney med sig hem? Förebråelsen är inte ny: Det blev väl uteslutande foton, souvenirer och en och annan E-postadress? Men även, om det vore så – är det ingenting? Det är inte vilka foton, souvenirer och E-postadresser som helst. Fotot från det gemensamma mässbesöket kommer att väcka andra minnen än det från den sista fotbollsmatchen. Ett kors, rosenkransar eller koppar med kristna symboler säger något annat som souvenirer än liknande saker med en skyline från en storstad. E-postadresser till unga vänner, som man under Vigilien i ordets djupaste mening talade med om ”Gud och världen” kommer att med annat innehåll bana sig väg via den elektroniska posten än klasskamraternas adresser. Det gäller alltså att vara försiktig med en förutfattad mening.
Därutöver är det helt enkelt ojust att anklaga dem, som efter att tagit på sig att göra denna långa, stundtals besvärliga resa till Sydney, och kommer ut från den varma TV-studion, för att spela överlägsna. Varifrån vet en och annan journalist egentligen, att pojkarna i Sydney hade kondomer i byxfickorna och flickorna P-piller i handväskorna? Man kan knappast utgå ifrån att de tillbringat natten i isande kyla på fältet med dem, som de antyder. Ungdomarna på Världsungdomsdagen ger en motsatt bild av det, som en och annan tidning vill sälja som verklighet till offentligheten. 180 000 pilgrimer av de inalles 235 000 deltagarna gick den nio kilometer långa pilgrimsvägen genom stan med sitt pick och pack på ryggen. De hade också kunnat ta bussen. Knappt 200 000 unga människor tillbringade natten under bar himmel. De hade också kunnat styra kurs mot de därför uppförda vilolägren. 70 000 internationella gäster tillbringade dagarna före Världsungdomsdagen i de dels mycket avlägsna stiften i Australien. De hade också bara kunnat besöka de stora turistattraktionerna eller direkt kommit till Världsungdomsdagens ”jätteparty”. Journalister skulle veta detta.
Vad är det som gör Världsungdomsdagen till mer än en rockfestival inklusive påven? Trosfestens karaktär komprimeras alltid, när det handlar om det väsentliga: Gud, och Jesus Kristus själv. Benedikt XVI hade kallat tystnaden bland 700 000 unga människor vid den eukaristiska tillbedjan på Marienfeld i Köln 2005 för ”imponerande”. På kapplöpningsbanan i Randwick var det ännu fler som var tysta, under tillbedjan, efter predikan på söndagen, efter kommunionen under avslutningsmässan.
De unga söker tystnaden i Gud, därför är de inte okritiska.
De unga från utlandet tar med sig dessa erfarenheter. Därför tvekade inte den 17-åriga Maike Bauer från Kölns biskopsstift med sitt svar på frågan om den mest intrycksfulla upplevelsen: ”Tystnaden i tillbedjan under Vigilien”. 200 000 unga människor kan ju inte missta sig, och i synnerhet inte så unga människor. Förebråelsen, att det här handlar om okritiska människor kontrar Kölns ärkebiskop Joachim Kardinal Meisner med: ”Jag har inte någonstans upplevt mera kritiska unga människor än på Världsungdomsdagarna. Dessa ungdomar är kritiska – framför allt mot sig själva, inte mot andra.” - - -
Kardinal Meisner betonade uttryckligt för de tyska pilgrimerna under katekesundervisningen, att den största skadan mot Gud består i, att inte ta Honom på allvar. Påvens budskap går i samma riktning. Orättvisorna i denna värld möter man inte genom naiva drömmar eller egenrättfärdig välvilja, utan genom uthållighet i ett aktivt medhjälpande för att bygga upp en kärlekens civilisation. Han uppmanade de unga kristna, att inte bara be om den Helige Ande utan att också vara Hans ansikte i denna värld. Hans påpekande, att det kan betyda motstånd och lidande, visar på, att han känner till ungdomarnas livssituation idag.
Benedikt XVI höll inga teologiska föreläsningar i Sydney. Han lyfte fram den andra delen av mottot för den 23:e Världsungdomsdagen: ”Och ni skall vara mina vittnen”. Han bygger på de unga, känner med dem och ser sig själv på samma väg som de. Det blir kvar hos deltagarna – hos alla.