"Mitt besök här idag, sade han, kröner på sätt och vis Rosenkransåret. Jag tackar Gud för frukterna från detta år, vilket har medfört ett betydande uppsving för rosenkransbönen. Denna bön som är så enkel och djup på samma gång, och som går rakt in i hjärtat av den kristna tron, är mycket aktuell nu när vi har att konfronteras med det tredje årtusendets utmaningar och med det som vi åtagit oss att göra i den nya evangeliseringens tjänst".
Påvens resa började kl. 9.15, när han begav sig i helikopter till Pompeji som ligger nära Neapel i Italien. Med detta påbörjade han sin 143:e pastorala resa i Italien. Den 21 oktober 1979 hade Johannes Paulus II redan varit på denna plats, ett år efter påbörjandet av sitt pontifikat. Helikoptern landade på den antika stadens arkeologiska utgrävningsområde och påven fördes i bil till Piazza di Bartolo Longo framför helgedomen, som var fylld till bristningsgränsen av folk.
Sedan påven hälsats av ärkebiskop Domenico Sorrentino, prelat för Pompeji, läste han en bön i vilken han bad för fredens sak: ”Kristus, sade han, är vår fred. Till Honom riktar vi våra blickar i denna början av ett nytt årtusende som redan prövats av så många spänningar och konflikter i alla delar av världen. Må utifrån denna välkända marianska helgedom Jungfru Maria visa sig för alla som vår Moder och Fredens drottning.” Sedan mediterades och lästes ljusets mysterier för fred i världen. Därefter höll han ett litet anförande.
Med hänvisning till ruinerna i Pompeji, sade den Helige Fadern att ”dessa ruiner får oss att allvarligt ställa oss frågan om vad som är människans egentliga öde. Dessa ruiner vittnar om en hög kultur där vi emellertid inte bara finner belysande svar, utan också oroande frågor. Den marianska staden föds mitt i hjärtat av dessa frågor, och föreslår den återuppståndne Kristus som svar på den, som det ’evangelium’ i vilket vi finner vår frälsning”.
Han fortsatte sålunda: "Idag, liksom under det antika Pompejis dagar, är det nödvändigt att vi vittnar om Kristus för ett samhälle som mer och mer avlägsnar sig från de kristna värdena och som t.o.m. är på väg att mista sitt kollektiva minne. (...) På scenen av det antika Pompeji får rosenkransens svar ett symboliskt värde och ger oss förnyad kraft att förkunna kristendomens glada budskap till vår tid.”
Att vara fredsstiftare och att vittna om fred
Påven framhöll att han önskade att denna vallfärd skulle ha ”innebörden av en bön om fred". ”Vi har mediterat över ljusets mysterier, sade han, på det att Kristi ljus må lysa över de konflikter, spänningar och draman som utspelar sig på fem kontinenter. (...). Genom den lugna rytmen i upprepandet av ’Hell dig Maria’ stillar rosenkransbönen vår själs oro och öppnar den mot den frälsande nåden. Den salige Bartolo Longo besatt en profetisk intuition när han till kyrkan som han tillägnade Vår fru av Rosenkransen ville bygga fasaden som ett monument för freden. Fredens sak kom på det viset in i rosenkransbönens själva intention.”
"Inbjudan att be rosenkransbönen som lyftes upp här i Pompeji, vägskäl för så många personer från alla kulturer, människor vilka lockats hit både av helgedomen och av de arkeologiska lämningarna, sade påven som avslutning, påminner oss om åtaganden som de kristna tillsammans med alla människor av god vilja har att vara fredsstiftare och att vittna om fred.”
Efter talet bad församlingen den salige Bartolo Longos bön ”Åkallan av Jungfrun”. Under tiden som man sjöng ”Salve Regina” lade sedan representanter från de fem kontinenterna ner blomsterbuketter framför bilden av Vår fru av Rosenkransen. Innan påven uttalade den apostoliska välsignelsen, bad han: ”Be för mig i denna helgedom, nu och alltid.”