Jesu sista gest – vägvisare genom tiden

Med Kristi Himmelsfärd börjar vår tid, Kyrkans tid, missionens tid, den ene och den andres vittnesbörd. En betraktelse inför Kristi himmelfärdsdag.

Texter om det kristna livet
Opus Dei - Jesu sista gest – vägvisare genom tiden

Åter igen den där förvåningen precis som fyrtio dagar tidigare på påskdagen. Då var Herren plötsligt där, fast dörrarna var låsta. Nu är han här – mitt i ett grönt landskap, ute på öppna fältet.

Då födde förvåningen jublande visshet: den korsfäste och begravde lever, hans sår ”lyser i härlighet” (påskvigilien) Nu följs förvåningen av motstridiga känslor: sorg och glädje, rådlöshet och begeistring, ovisshet och tillförsikt… För Herren har denna gång fört ut de sina i det fria, inte för att lära dem något genom liknelser utan för att försätta dem i en fullständigt ny situation. Ett svårt uppdrag: Ni skall vittna om allt detta. Och ett äventyr. För de kommer inte längre kunna vända sig till Mästaren, när de är rådvilla. Hans löfte står kvar: ni ska rustas med kraften från höjden. Men han tar avsked.

Han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp mot himlen. (Luk. 24:50-51)

En välsignelse är Herrens sista gest på jorden. Den beseglar verkningsfullt uppdraget – vitt, brett, universellt som Jesu utbredda armar: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden… Vad som sen följer är omfattande, absolut: till alla folk skall de gå och göra alla till lärjungar och lära dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och ett sista ”allt”: jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt. 28:19)

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. (Apg. 1:9)

Naturligtvis vet vi, att det inte handlar om en rumslig händelse, ingen flygning till ovan. Det är inte inträdet i ett annat rum ”ovan molnen”, på andra sidan molnen. Som på många andra ställen i Bibeln visar molnet på hemligheten. Herren går in i en ny, för oss människor, ouppnåelig dimension. Inte rum och mått bestämde den utan vidd och fulländning: liv, ljus, insikt, sanning, skönhet … och fullkomlig glädje.

”Herrens upphöjelse” – den egentliga liturgiska beteckningen på festen – är den sista konkreta händelsen i Jesu liv på jorden, den frälsande påskhemlighetens kröning. Jesus återvänder till Fadern, inte för att lämna oss människor; han ger sin kropps lemmar hoppet att följa honom dit, varifrån han som den förste utgick. (Prefation) Vi är alla kallade att i överflöd ha del i detta liv. Upphöjd över vår historias förgänglighet, tronar han på ”Faderns högra sida”. Han skall återkomma i makt och härlighet vid tidernas slut.

Det är först ängelns ord, som rycker upp lärjungarna ur deras förvåning: ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himmelen?” Kanske vibrerar där mellan också en lågmäld underton av medkänsla och saklighet, som om det skulle heta: Förstår ni inte, att ni själva står på tur? Djupare uttryckt, så som de efter pingsten ska ha uppfattat det: Kom ihåg, att nu börjar tiden för Kyrkan, som Kristus genom er ska föra överallt.

Med Kristi Himmelsfärd börjar vår tid, Kyrkans tid, missionens tid, den ene och den andres vittnesbörd. ”Dagens högtid påminner oss om att vår omsorg om människorna är ett kärleksfullt bud vi fått av Herren, som då han steg upp till sin härlighet sände ut oss som sina vittnen över hela jorden.” (S:t Josemaría, När Kristus går förbi, 122)

Lärjungarna återvänder till Jerusalem med stor glädje (Luk. 24:52) Under tiden hade de blivit medvetna om sina gränser och visste: Kraften skulle inte komma inifrån dem själva, från deras begeistring och glädje utan från ovan: Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er (Apg. 1:8) De förbereder sig för det, och vi stämmer idag in: Veni, Sancte Spiritus – kom Skaparande, förnya oss och förnya jordens ansikte, vår jord.