När folk frågar mig hur många barn jag har svarar jag alltid att jag har tolv plus två ”ideella”. I grund och botten är arbetet på en ideell organisation som att ha ett extra barn. Detta har jag lärt mig tack vare Josemaría Escrivá de Balaguer och Opus Dei.
Jag lärde känna Opus Dei och dess grundares budskap i min ungdom, genom att läsa Vägen. I boken återspeglades mina föräldrars lärdomar om “ett helgjutet liv”, att det sakramentala livet bör förvandla vardagslivet utifrån förståelsen av den heliga mässan som det andliga livets rot och mittpunkt. Där, i den dagliga förnyelsen av Kalvarieoffret utan blodsutgjutelse, finner jag styrka för att fortsätta bygga upp en livets kultur.
Jag är en mamma som knappast får tillgång till hemhjälp och därför ägnar jag mig mestadels åt arbetet i hemmet för att se till min familjs olika behov. Just detta offrar jag upp dagligen tillsammans med Kristi offer. Under mina första arton år i äktenskapet strävade jag efter att förverkliga den salige Josemarías ideal om familjelivet: att skapa ett ljust och glatt hem. När jag var elvabarnsmamma och mitt yngste barn var fyra år gammal utvidgade jag min verksamhet och ägnade mig åt att bygga upp en livets kultur också utanför min familjekrets.
Folk brukar fråga mig: “Hur kommer det sig att du som har läst på Harvard har tolv barn?” Mitt svar blir: “Ja, du, där har jag lärt mig att allt man gör ska göras ordentligt”. I och för sig är det den salige Josemaría som, med sin intuition om att “...det finns världskriser emedan det saknas helgon”, har hjälpt och inspirerat mig till att “ro ut på djupet” i min strävan att skapa en ny livets kultur.
Jag jobbar på National Institute of Womanhood, NIW, där jag har varit grundande medlem och viceordförande. Det blev allt tydligare att kampen för kvinnans utveckling skedde på bekostnad av hennes roll som hustru och mor. På NIW arbetade vi för att skapa en “äkta feminism”. Mina vänner frågade ofta: “Hur kan du hitta tid för att ägna dig åt NIW?”, och jag svarade: “Just därför att jag har flera barn, varav sju är flickor, bör jag kämpa för att försvara mödrarnas rättigheter”. FN-konferenser i Kairo och Peking 1994 och 1995 tog upp genusfrågor och genusroller. En gång till hjälpte mig Opus Deis grundares intuition, denna gång angående “den kvinnliga talangen”, som lathund. Kring mitten av 1990-talet behövde jag skaffa mig ett jobb och började arbeta på Centro Tepeyac, en organisation som vill hjälpa ensamstående mammor. Där kunde jag fortsätta kämpa för en “äkta kvinnlighet” och emot den alltmer sensuella miljön genom ett “ manlighetens och renhetens korståg”.
Tepeyac hjälper kvinnor som råkat i en oönskad graviditet. De flesta är kvinnor som nyligen utvandrade från länder i Central- och Sydamerika i syfte att fly från krig, från fattigdom eller både och. Av Josemaría Escrivá lärde jag mig att det inte finns “utkastbara människor”, och detta kan tillämpas särskilt på fattiga kvinnors ofödda barn. Under de sju åren jag har arbetat här har Centro Tepeyac gått från att ta hand om hundra kvinnor till att hjälpa tusen. Jag kan med säkerhet påstå att detta beror till en stor del på troheten till det plan för det andliga livet som Opus Deis grundaren fastslog. Hans budskap om “vardagslivets storhet” påminner mig alltid om att min “båt – dina talanger, dina ambitioner, dina framgångar – har inte något värde om du inte låter Jesus Kristus förfoga över den, om du inte tillåter honom att stiga upp i den fritt”. Den dagliga Mässan, rosenkransen, läsningen av en andlig bok, ger näring åt mitt böneliv. De är som ett klister som håller min familj och mitt hem ihop, samtidigt som de hjälper mig spridda budskapet om en livets kultur både nationellt och internationellt.
Jag minns ofta att Josemaría Escrivá brukade söka och hitta Mariabilder och Tabernakel under sina långa vandringar till fots på Madrids gator. Han uppmuntrade alla att göra likadant, att hälsa Herren när vi möter honom på gatorna, åtminstone med en blick och en bönesuck. Även jag har börjat se omkring mig med större uppmärksamhet, och på vägen till Centro Tepeyac har jag hittat gömda ställen där jag kan tyst hälsa Herren och Jungfrun Maria. Jag har också lärt mina barn att hälsa Herren på detta sätt när vi går runt i stan.
I min strävan efter att förverkliga kallelsen till evangelisering, har jag också lärt mig av Josemaría Escrivá “brevskrivandets apostolat”, som hjälper mig utöka min verksamhets räckvidd, särskilt med medarbetarna i Centro Tepeyac. Hans ord om den allmänna opinionens apostolat uppmuntrar mig att ta kontakt med journalister och att ta med mig informationsmaterial till olika möten. Josemaría Escrivá sade att “av hundra själar är alla hundra intressanta för oss.”, och jag försöker göra denna tanke till min egen. Jag minns att någon berättade att han bad för astronauterna när han såg bilderna av dem på månens yta. Också jag försöker be för människor jag ser på TV. Jag har lärt mig att jag bör försöka älska och be för alla människor, till höger och vänster, som han också gjorde.
Genom helgonförklaringen kommer Josemaría Escrivá att bli en inspirationskälla och en vägledare för otaliga människor som, liksom jag, lever ett helt vanligt liv och vill söka förening med Gud i vardagen.
Mary Hamm är VD för Centro Tepeyac som hjälper unga mödrar, särskilt latinamerikanska invandrare. Hon är styrelseledamot för flera enskilda organisationer som arbetar med kvinnornas utveckling och med att spridda en livets kultur. Hon undervisar i familjefrågor och frågor om barnuppfostran. Hon har akademisk examen från Harvard (1976) och bor i Washington D. C., tillsammans med sin man Peter och deras tolv barn.