1994 gick Hellen Katty i grundskolan vid utbildningscentret i FAP-underofficerernas bostadsområde i Piura, där hon bor. En dag märkte Elena att dottern hade ett kliande utslag på benet. Hon närmade sig för att kunna bedöma det närmare och såg att det var några röda prickar. Hon trodde att det rörde sig om en vanlig allergi och att det därför skulle försvinna snabbt. Dottern gick och lade sig, men Elena, som i sitt innersta hade blivit orolig, gick upp på natten för att vaka över barnet, utan att väcka henne, för att hon inte skulle bli rädd. Då upptäckte hon att Hellens kudde var fläckad av blod, som kom från hen-nes mun och huvud.
Nästa dag tog maken dottern till FAP:s hälsocentral. Läkaren sade att det rörde sig om lättblödande kärl och ordinerade omedelbart ett blodprov. Resultatet på blodprovet visade att barnet hade låg halt av blodplät-tar och att blodet därför inte koagulerade normalt.
Enrique återvände orolig till hemmet. Han och hustrun beslöt sig för att ta dottern till FAP:s sjukhus i Lima. Elena bad om tillstånd från arbetet och kunde resa med Hellen Katty.
På sjukhuset
Då de anlände, väntade doktor Consuelo Astete på dem på akutmottagningen. Hon undersökte barnet, och på grund av fallets allvar, ordinerade hon att man skulle lägga in henne.
Doktor Jorge Vargas, som omedelbart tog sig an Hellen Katty, ordinerade nya blodprov och såg att blodplättarna ständigt minskade i antal, så att de gick ner till en nivå som var mycket lägre än referensvärdena. Specialisterna diagnosticerade att det rörde sig om en “allvarlig trombocytopen purpura”. Doktor Vargas informerade Elena om att dottern var allvarligt sjuk och sade att hon skulle ta kontakt med maken i Piura och be honom att komma till huvudstaden. Denna natt vakade Elena. Läkaren hade bett henne att övervaka Hellen, eftersom flickan ständigt blev svagare.
De nya blodproverna som togs gjorde läkaren återigen orolig. När han vid elvatiden på förmiddagen gick för att undersöka flickan, vände han sig mot modern och gav henne ett bönekort till den salige Josemaría Escrivá som doktor Consuelo Astete hade skickat honom för två dagar sedan och som han hade glömt att ge till Elena.
Tillfrisknandet
Alltifrån det ögonblick då Elena tog emot bönekortet till den salige Josemaría Escrivá, bad hon denna bön upprepade gånger och med mycket iver, och bad för sin dotters liv. Då och då lade hon bönekortet under Hellens kudde. Trots att hon inte kände till den salige Josemaría, kände hon då hon tittade på bilden, att hennes tro väcktes till liv.
Enligt vad Elena minns, var flickan förberedd och de väntade på att hon skulle avlida den dagen. På morgonen tog de ett nytt blodprov och vid tretiden på eftermiddagen samma dag, torsdag den 22 september, kom doktor Vargas med resultaten från blodprovet. Han hade goda nyheter att ge. Då han såg Elena, sade han: «Fru Gallo, er tro har räddat er dotter: blodplättarna har ökat till 140. Säg till doktor Astete att läsandet av bönekortet har gjort undret».
Det rörde sig inte om enbart en ökning av blodplättarna, utan hennes plötsliga och totala tillfrisknande. Flickan behövde ingen behandling därefter, eftersom hon var helt frisk.
Elena, hennes mor, är från detta ögonblick förvissad om att tillfrisknandet skedde tack vare den salige Josemarías förbön. Hon har aldrig tvivlat på det, utan snarare har hon alltid visat sin tacksamhet genom att berätta för andra om det som hänt. Innan hon åkte tillbaka till Piura, tog hon med dottern till mässan, för att tacka Gud för hennes tillfrisknande.
I dag
Hellen Katty är nu 17 år gammal. Doktor Cannata tar regelbundet blodprov på henne, men hennes blodplättar ligger på en normal nivå. Just nu förbereder hon sig för att börja på Universidad Nacional de Piura. Hon vill studera informationsteknik. Sedan hon kom hem från sjukhuset bär hon alltid bönekortet med sig i ryggsäcken, det bönekort som hon kallar “undrets bönekort”. Hon bär det med sig vart hon än går och berättar för sina vänner om historien. Hon ber den salige Josemaría om att han skall hjälpa henne med tentorna och många andra saker.
Elena säger att hon nu lever med den stora glädjen att ha tagit emot denna bönhörelse. Även om hon har ekonomiska svårigheter, är hon lycklig eftersom hon har förstått betydelsen av värden som inte enbart är materiella.