Opus Dei och dess grundare Josemaría Escrivá bedöms av somliga som den största faran för dagens kyrka och t o m för samhället. Vissa teologer och journalister behandlar dem nästan som vore de leprasjuka. Den som trots allt vågar uttrycka sig positivt om Opus Deis grundare räknas omedelbart till de smittade. Detta är den simpla logiken i den billiga polemik som Michael Meier riktar mot mig. Det enda sanna i hans påstående är att jag för tio år sedan uttryckte mig negativt om Opus Dei. Jag hade då låtit mig (vilse)ledas av det som journalister och teologer skrivit. Jag godtog deras påstående utan att granska dem. Det var naivt av mig, den dåtida teologiprofessorn. Jag erkänner det frimodigt.

Då de onyanserade och nedsättande omdömen om Opus Deis grundare tilltog, ansåg jag det lämpligt att själv studera hans skrifter. Det var inte dessa biskopar och kardinaler som Meier betecknar som ärkekonservativa som bevekade mig till det, utan vissa förbryllande fakta. Jag kunde inte undgå att konstatera hur positivt Kardinal Martini och Kardinal König uttryckte sig om grundaren. König skrev t o m en broschyr om Opus Dei. Jag fick veta att påvarna ända från Johannes XXIII till Johannes Paul II uppskattade grundaren högt. När jag dessutom hörde att biskop Oscar Arnulfo Romero, som jag alltid hade beundrat, var den förste som föreslog påven att saligförklara Josemaría Escrivá, som Romero värderade högt, kunde jag inte längre hålla fast vid de fördomar om Opus Dei som jag hade övertagit från andra, utan jag förmådde mig istället att lära känna grundaren genom hans skrifter. Då fick jag en helt annan bild än den jag dittills hade haft. Denna bild har jag uttryckt i den artikel som Meier så skymfligt avfärdade.

Det är sant att jag har ändrat mig, fast inte från att vara en progressiv hoppingivande person till en konservativ Opus-Dei-beundrare, som Meier med sina stereotypa klyschor påstår. Jag har nämligen aldrig varit så progressiv som Meier tror. Inte heller är jag så konservativ som Meier misstänker att jag har blivit sedan jag blev biskop. Dessa etiketter motsvarar Meiers svart-vita-synsätt men stämmer inte överens med verkligheten. I Kyrkan har vi ett mer nyanserat synsätt. Nej: Den förändring som jag har genomgått och som ägde rum före min biskopsvigning, har lett till att jag numera inte naivt upprepar det som andra säger utan bildar mig en egen uppfattning genom att lära känna den person som det är fråga om. Ska en sådan förvandling verkligen vara en synd? Jag är snarare övertygad om att det vore önskvärd att vissa teologer och journalister genomgick samma process som jag.

Jag ansåg därför att min nuvarande ståndpunkt skulle kunna – åtminstone till en viss grad – ifrågasätta fördomarna om Opus Deis grundare. Meiers polemik mot mig visar att jag inte lyckats med det, i alla fall inte vad gäller honom. I stället för att konfrontera sig med fakta, upprepar han om och om igen sina gamla felaktiga påståenden som inte blir sanna genom att de sägs många gånger. Genom att hoppas kunna motivera andra till att kasta sina fördomar och börja reflektera själva har jag uppenbarligen visat mig en gång till som naiv. Emellertid mår jag mycket bättre av denna naivitet än av den naivitet jag drabbades av för tio år sedan.