”Eukaristin och det kristna livet” – en ny bok av biskop Javier Echevarría

Under de senaste dagarna på det eukaristiska året kommer detta nya verk ur Opus Deis prelats penna och som ges ut av förlaget Rialp.

Efter att ha skrivit boken ”Det kristna livets vägar” (Itinerarios de vida cristiana) och ”Getsemane” (Getsemaní), kommer nu en ny bok av biskop Javier Echevarría. Denna gång handlar det om eukaristin. Den har som titel ”Eukaristin och det kristna livet” (Eucaristía y vida cristiana) och syftet med boken är enligt författarens egna ord ”... att mera grundligt försöka sätta oss in i hur högaktuell Guds människoblivande är, vad det betyder för oss att Jesus levde här på jorden och umgicks med oss människor. Boken vill också uppmana oss att visa Gud vår tacksamhet över det fantastiska som ligger i att vi får vara Hans barn”.

Här nedan följer några avsnitt ur boken:

"Här har ni vår Gud"

Kristendomen innebär att Gud är nära människorna och att människan får ha Gud som vän, umgås med Honom på ett förtroligt sätt. Den visar hur Gud älskar människan så som den fader som i outsäglig glädje tog emot sin förlorade son, med musik, med de finaste kläder och en stor fest (jfr Luk. 15:22-24). Denna verklighet som framför allt är av andlig natur, har också en påtaglig dimension som når sin höjdpunkt i Kristi kött.

”Och Ordet blev människa” (egentligen ”kött”) skriver aposteln Johannes (Joh 1:14). Detta sammanfattar hela den frälsningsavsikt som Fadern har velat genom att ge oss Ordet. Att Gud är oss nära betyder inte bara att han är den som rör och styr allt. Förbundet begränsar sig inte bara till en juridisk pakt, som några människor kan avlägga vittnesbörd om. Det innebär också en personlig närhet som har blivit påtaglig. Guds son har antagit vår mänskliga natur och som Tertulianus säger: ”köttet är frälsningens gångjärn”.

Att lära sig förstå vad kärlek är

Det är viktigt att vi uppriktigt och ärligt ser in i vårt eget inre: de situationer vi möter i vårt dagliga liv eller våra egna reaktioner. På så sätt lär vi oss att erkänna att alla problem beror på att vi inte i tillräckligt hög grad besvarat Guds kärlek.

Kärleken är grunden till all lycka. Att älska och veta sig vara älskad är det enda verkliga svaret som kan stilla det mänskliga hjärtats oro. Det är kärleken vi söker i allt som är viktigt i våra liv. Vi söker en kärlek som inte upphör, som inte förråder, en kärleker som uppfyller och mättar själens hunger.

Augustinus av Hippo säger det med några få ord: ” Pondus meus, amor meus” . Min kärlek är min tyngd, det är den som gör att jag står stabilt på marken, som drar mig till sig och hänför mig, som ger mig höjd och djup. Den är grunden till den frid jag känner. Det var också Augustinus som sade att ”mitt hjärta är oroligt tills det finner ro i Gud”. Bara i Gud finner vi den sanna kärleken som förlänar täthet och mening åt allt, som befriar oss från ytlighet och från det som bara är tillfälligt.

Nasaret y Betlehem: att låta Kristus finnas i det egna hemmet

Den livsgemenskap som äktenskapet innebär har sitt centrum i det eukaristiska mysteriet. Jesus fortsätter att i mässoffret ge sig själv till sin brud, Kyrkan och genom eukaristin ger han makarna ljus och kraft så att de i sin tur kan älska varandra så som Jesus älskade Kyrkan. Därigenom blir de genom sin trogna och fruktbara kärlek i stånd att ge nya barn åt Fadern. För de kristna makarna är tabernaklet alltid sinnebilden för deras kärlek.

Kristus förenar, han skiljer inte. Den som älskar respekterar alltid den andre och förstår den andres behov. På så sätt blir inte den egna andligheten och sättet som den uttrycker sig på till en tyngd för partnern. Man drar sig till exempel inte undan för att be när det är nödvändigt att laga en dörr som inte går att stänga, eller när man väntar besök eller behöver laga en måltid. Alla dessa verksamheter blir istället till ett tillfälle att umgås med Gud, de förvandlas till bön.

Det som skiljer människorna åt, det som gör att äktenskapet går i stöpet, brukar vara det slags högmod som omedgörligt håller fast vid att det är man själv som har rätt och därigenom hindrar Guds gåva och isolerar personen från de andra. Den helige Josemaría brukade ge följande råd till gifta par: ”Undvik att vara högmodiga. Högmodet är det den största fienden till er äktenskapliga samvaro. I era små stridigheter är det aldrig en av er som har rätt och den andre fel. Det är den av er som bibehållit det största lugnet som bör uttala det lugnande ordet som gör att misshälligheten skjuts upp till ett senare tillfälle. Och när ni senare är ensamma – gräla då och försona er genast därefter.”

Vila och gudomligt barnaskap: det är det som Jesus lär oss

När Jesus talar om den äkta vilan lär han oss på samma gång hur vi skall bära oss åt för att visa att vi är Guds barn. Liksom en far här på jorden bryr sig om att hans barn får lämplig föda, kläder och utvecklas på ett harmoniskt sätt, på samma sätt gör Gud Fader med oss. Uttryckt med ett annat sätt: faderskapet här på jorden är en spegling av det gudomliga faderskapet.

Här har vi något mycket viktigt när det gäller att förstå vem Gud, vår Fader, är och hur han behandlar oss. Det vore helt fel att tro att han är en vördnadsbjudande och avlägsen varelse som bor uppe i en oändlig himmel, långt bort från de människobarn som han själv har skapat.

Trots att vi inte vill något högre än att uppföra oss som riktiga kristna, finns denna fara alltid tillstädes. ”Vi måste alltid tänka på att Gud finns nära. – Vi lever som om Gud vore långt borta ifrån oss, som om han befann sig uppe i himlen där stjärnorna blinkar, och tänker inte på att han alltid finns vid vår sida.”

"Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig” – grunden till den apostoliska ivern

Hemligheten med den apostoliska ivern som en Kristi lärjunge utstrålar ligger i hans kärlek till Herren. Det är det som driver honom att ge sitt liv för medmänniskorna, att hjälpa dem att upptäcka det gudomliga Ordet och att leva enligt vad Guds kärlek önskar av dem. Hans ivriga strävan att hjälpa de andra själarna kommer sig av kärleken till Kristus. Det är den som gör att han – liksom alla älskande – önskar likna den han älskar.

Detta är grunden till den apostoliska ivern. Det är det som gör att Jesu ord uppfylls: ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig” (Luk 10:16).

Hur skall man bära sig åt för att uppnå detta? Det är den helige Anden som gör att lärjungen kan efterlikna sin mästare. Därför är det också den helige Ande som föregår apostlarnas verksamhet och får den att verka. Utan den helige Andes hjälp skulle människan inte kunna förstå och ta emot Guds ord, skulle inte kunna skapa något av egen kraft. Kyrkan har alltid lärt ut detta och på så sätt gått emot alla former av mänsklig självtillräcklighet som gör det omöjligt för oss att utföra det som Gud vill av oss.

Ingen kan leva och följa Guds ord om inte den helige Ande hela tiden ger sitt stöd när den förlänar oss sin nåd. Ingen kan sätta sitt hopp till Gud, ingen kan älska som Kristus, om han inte litar till nåden. Utan bistånd av Hjälparen kan vi inte ta till oss det som Mästaren lär oss och följa Hans exempel. Utan den skulle vi vilja det men inte kunna det, vi skulle vilja följa Hans exempel och inte lyckas med det.

Den helige Ireneus förklarade det så här: ”Herren lovade att sända den helige Ande så att denne skulle medla mellan oss och Gud. På samma sätt som man utan vatten inte av torr säd kan göra en tät massa eller baka ett enda bröd, så skulle inte vi, som är så många, kunna förena oss alla med Jesus Kristus om det inte vore för detta vatten som kommer från Himlen. Och på samma sätt som den torra jorden inte bär frukt om den inte får ta emot vatten, så kan inte vi som förut var ’ett förtorkat träd’ (jfr Luk 23:31) bära frukt om det inte vore för detta regn som fritt flödar över oss uppifrån”.