"Jag är sjuksköterska och ansvarig för operationsavdelningen. Mellan 1955 och 1962 arbetade jag i en statligt ägd sjukvårdsinrättning i Badajoz. Från 1962 och till 1980 arbetade jag som sjuksköterska på operationsavdelningen på sjukhuset ”Nuestra Señora del Pilar” (kallat ”Casa de Misericordia”) i Almendralejo i provinsen Badajoz. Under dessa år ägnade jag mig huvudsakligen åt att assistera vid kirurgiska ingrepp som min make, dr Manuel Nevado Rey, utförde.
Min man, Manuel Nevado Rey, började arbeta som ortoped 1956 i sjukhuset i Valdecilla nära Santander där han specialiserade sig i allmänkirurgi, traumakirurgi och ortopedi. Enligt vad han har berättat för mig – och jag har själv sett det under mina år som sjuksköterska – så brukade han åtgärda frakturer och avlägsna främmande kroppar med hjälp av röntgengenomlysning. På den tiden var röntgenapparaterna av låg kvalitet och de försiktighetsåtgärder man tog till för att skydda sig var mycket osäkra.
Jag minns att redan när vi gifte oss, i december 1962, kunde man på min makes händer se de första tecknen till skador orsakade av upprepad exposition för röntgenstrålning. De utgjordes av hårbortfall på ovansidan av fingrarna och några enstaka områden med hyperpigmentering och rodnad.
Dessa skador på händerna, särskilt på den vänstra, blev långsamt men säkert mer och mer uttalade och iögonenfallande så att han till slut, i juni 1992, blev nödgad att upphöra med att operera. Vid denna tidpunkt så hade han utbredda hudförändringar i form av förtjockad hud omväxlande med områden av hyperpigmentering och framförallt ett flertal sår på ovansidan av fingrarna. Den största av dessa, och den som mest plågade honom, var en utbredd sårbildning med vallartade och hårda kanter som sträckte sig över hela ovansidan av vänster långfinger. Min make brukade täcka dessa fula sår med olika bandage som jag hjälpte honom att byta ofta.
Fast han vanligen inte visade det så märkte jag att han var lite bekymrad för sina händer. Någon gång kommenterade han i förbigående att han skulle bli tvungen att genomgå en hudtransplantation. Hur som helst så ansträngde han sig inte särskilt mycket för att finna bot då det i själva verket inte finns någon medicinsk behandling som är effektiv i att förhindra progressen av hudskadorna vid kronisk strålningsdermatit.
I november 1992 åkte vi på en av våra sedvanliga resor till Madrid. Min make tog tillfället i akt för att besöka Jordbruksdepartementet då han behövde råd och information angående hur det skulle bli för vinodlarna efter Spaniens inträde i EU (vi äger en del jord och vinfält och höll som bäst på att fundera på vad som skulle vara lämpligast att så).
När min make återvände från Jordbruksdepartementet så berättade han för mig, på samma gång glad, förvånad och tacksam, vad som hade hänt där. Han hade talat med en tjänsteman på departementet, en jordbruksingenjör, som hade givit honom utförlig information angående de frågor som intresserade honom. Dock slutade det hela inte där utan tjänstemannen hade lagt märke till min makes händer och intresserat sig för dem. Han frågade min make om orsaken till hudförändringarna och fick svaret att det rörde sig om förändringar till följd av långvarig exposition för röntgenstrålning, att de långsamt förvärrades och att ingen bot fanns. Denne tjänsteman skänkte honom då ett bönekort med en bön till den salige Josemaría Escrivá de Balaguer och uppmuntrade honom att be för att bli botad.
Min make talade aldrig mer om bönekortet och inte heller om ifall han bad till den salige Josemaría eller inte. Jag vill här tillägga att min man är mycket respektfull gentemot andra människor och önskar att andra respekterar hans integritet.
Några veckor senare reste vi till Wien. Vi blev där mycket förvånade över att finna bönekort med bönen till den salige Josemaría i varje kyrka vi besökte och vi anmärkte att andakten till honom var universell. Jag tror även att vi kommenterade att vi själva uppskattade honom ringa, trots att han stod oss nära, jämfört med hur utbredd andakten till honom var i världen.
Jag har därefter fått veta att min make bad till den salige Josemaría för att bli helad. Jag själv lade märke till att hudförändringarna på hans händer förbättrades mycket på kort tid. Han bad mig inte längre om att jag skulle byta förband och jag såg att de djupa såren hade läkt helt och hållet och att områdena med hård hud hade försvunnit.
Nu är hans händer helt friska. Sedan mars 1993 opererar han som vanligt. Jag har efteråt fått veta att han tillskriver botandet av den kroniska strålningsdermatiten hans händer var drabbade av till den salige Josemarías förbön."
Almendralejo, 1 juli 1993