Biskop Javier Echevarrías predikan i tacksägelsemässan den 7 oktober

Biskop Javier Echevarrías predikan i tacksägelsemässan för helgonförklaringen av Josemaría Escrivá. Prelaten av Opus Dei sade: “1900-talet fick se återupptäckten av den universella kallelsen till heligheten. Vårt århundrade, 2000-talet, bör kännetecknas av ett effektivt och omfattande förverkligande av detta budskap. Detta är en av de stora utmaningar som Anden riktar mot vår tids män och kvinnor”.

Rom, på Petersplatsen, den 7 oktober 2002 Laudate Dominum omnes gentes (Ps 117:1), lova Herren alla folk. Psalmens uppmaning, som vi nyss hörde, sammanfattar väl de känslor som i dag fyller våra hjärtan: Deo omnis gloria!, all ära tillhör Gud. Vi vill tillbedja Gud, den trefaldigt Helige, och tacka honom för den gåva med vilken han har berikat Kyrkan och världen: helgonförklaringen av Josemaría Escrivá de Balaguer, präst, grundare av Opus Dei, som vår käre påve Johannes Paulus II förrättade igår.

Vår tacksamhet riktas även till den helige Fadern, som har förverkligat detta rådslut av Treenigheten. Medan vi förbereder oss för att rikta vår bön till himmelen, anförtror vi åt Herren hans högvördiga person och hans intentioner. Vi vet att denna bön kommer att behaga den helige Josemaría mycket, han som av hela sitt hjärta älskade Kristi ställföreträdare på jorden. Han älskade honom till den grad att han inte kunde skilja denna kärlek till påven från sin kärlek till Jesus Kristus och hans heliga Moder. Ja, från själva det ögonblick då Herren plötsligt kom in i hans hjärta med de första föraningarna om Opus Dei, som Josemaría ännu inte kände till, började han be och arbeta för att förverkliga det rop som bröt fram i hans hjärta: Omnes cum Petro ad Iesum per Mariam! , alla, tillsammans med Petrus, till Jesus genom Maria.

Alla vi som deltar i denna heliga Mässa och de otaliga människor som i hela världen är andligt förenade med oss, erkänner gärna vår tacksamhetsskuld till det nya helgon som Gud har skänkt Kyrkan. Många av oss har genom hans förbön fått allehanda nådegåvor och bönhörelser. Ganska många av oss strävar också efter att följa i hans fotspår och vara trogna Herren på jorden, genom att försöka efterleva den anda som han förkroppsligade. Till oss alla har den helige Josemaría visat – med sitt exempel och sin förkunnelse – ett mycket handfast sätt att vandra den kristna kallelsens väg, vars mål är helighet. Därför har helgonförklaringen av Opus Deis grundare festkaraktär. Det är en familjefest för Guds stora familj, Kyrkan. För allt detta vill vi nu tacka Herren i denna gudstjänst.

Det har inte gått fyrtio år sedan Andra Vatikankonciliet förkunnade allas kallelse till helighet och apostolat (jfr Lumen gentium, kap. 5), men mycket återstår att göra innan denna sanning faktiskt belyser och vägleder världens män och kvinnor. Den helige Fadern har uttryckligen påmint om det i sitt apostoliska brev Novo millennio ineunte, när han framhäver denna lära som ”grunden för det pastorala arbete som vi har framför oss i början av det nya årtusendet” (nr. 31).

Vi alla i Kyrkan, varje herde och varje troende, är kallade att personligen engagera oss för att dagligen sträva efter helighet och även personligen bidra till att utföra det uppdrag som Kristus har anförtrott oss. 1900-talet bevittnade ”återupptäckandet” av denna allmänna kallelse, en sanning som från början var en beståndsdel av Evangeliet och som den helige Josemaría Escrivá personligen blev kallad att kungöra (jfr Mässa till den helige Josemaría Escrivás ära, kollektbönen). Vårt århundrade, 2000-talet, bör kännetecknas av ett effektivare och mera omfattande förverkligande av denna lära. Här har vi en av de stora utmaningar som den helige Ande framlägger för vår tids män och kvinnor.

Den helige Josemaría Escrivá engagerade sig för att hos alla människor väcka insikten om helighetens angelägenhet. Det faktum att hans kanonisering äger rum i början av det nya seklet är mycket talande. Hans budskap genljuder med särskild kraft i vår tid: ”Vi har kommit för att säga, med ödmjukheten hos den som vet att han är syndare och av ringa värde – homo peccator sum (Luk 5:8) säger vi med Petrus – men med tron hos den som låter sig ledas av Guds hand, att heligheten inte är förbehållen några få privilegierade: Herren kallar var och en av oss, av var och en förväntar han sig kärlek; av var och en, var han än må befinna sig, vilken hans samhällsställning eller yrke än må vara. Ty detta vanliga, vardagliga, oansenliga liv kan bli ett medel för helighet: det är inte nödvändigt att lämna ens plats i världen för att söka Gud, så länge Herren inte kallar en viss människa till ordenslivet, eftersom vi kan möta Kristus på alla jordens vägar” (Brev 24/3 1930, nr. 2).

Som det nya helgonet redan på 1930-talet rådde (jfr Vägen, 382), bör vi i varje ögonblick söka Kristus, finna Kristus och älska honom. Det är endast om vi dag efter dag anstränger oss att fullfölja dessa tre steg som vi kan nå fram till att helt och fullt bli ett med Kristus: alter Christus, ipse Christus. ”Kanske inser ni – jag säger det med hans ord – att ni befinner er i den första etappen. Sök honom då med hunger (...) Om ni handlar med denna uthållighet, vågar jag garantera att ni redan har funnit honom och att ni börjat umgås med honom och älska honom, och att ha ert hemland i himlen (jfr Fil 3:20)” (Vänner till Gud, nr. 300).

Vi möter Jesus i bönen, i eukaristin och i de övriga sakramenten, men vi möter honom även i det trofasta och kärleksfulla uppfyllandet av våra plikter mot familjen, yrket och samhället. Det handlar visserligen om ett krävande mål, som vi endast i slutet av vår jordiska vandring kan uppnå helt och fullt. ”Men glöm inte att man inte föds helig. Heligheten byggs upp genom det ständiga samspelet mellan Guds nåd och människans gensvar.” Så förmanade den helige Josemaría i en av sina predikningar och tillade: ”Därför säger jag till dig: om du vill uppföra dig som en konsekvent kristen (...), så måste du lägga ned den allra största uppmärksamhet på de allra minsta detaljerna. För den helighet som vår Herre förväntar sig av dig uppnår man genom att utföra sitt arbete och sina vardagliga plikter med kärlek till Gud. Och vardagen består nästan alltid av små saker” (ibid. nr. 7).

Att helga arbetet. Att helga sig genom arbetet. Att helga andra genom arbetet. Med dessa målande ord sammanfattade Opus Deis grundare kärnan i det budskap som Gud hade anförtrott honom för att han skulle påminna de kristna om det. Strävan efter heligheten är oskiljaktigt förknippad såväl med helgelsen av det egna yrkesarbetet – utfört med mänsklig perfektion och rätt avsikt, med tjänsteanda – som med helgelsen av våra medmänniskor. Om man vill följa i Herrens fotspår, får man inte bortse från sina bröder, från deras materiella och andliga behov. ”Vår kallelse att vara Guds barn mitt i världen kräver av oss att vi inte bara söker vår egen helighet, utan att vi vandrar på världens vägar på så sätt att vi förvandlar dem till stigar som förbi alla hinder leder människorna till Gud. Den kräver att vi deltar som vanliga medborgare i alla jordiska angelägenheter och där verkar som surdeg (jfr Matt 13:33) som genomsyrar hela degen” (jfr 1 Kor 5:6). (Det är Kristus som går förbi, nr. 120).

Guds försyn bestämde att den helige Josemaría Escrivás jordiska vandring skulle äga rum under 1900-talet, en tid av stora framgångar inom vetenskap och teknik, vilka tyvärr inte alltid har ställts i människans tjänst. Man måste nog erkänna att vår tid – vid sidan av beundransvärda framgångar av den mänskliga anden – översvämmas av många bittra vattenströmmar som förgäves söker släcka människornas törst efter lycka. Men det är också sant – så skrev Monsignore Álvaro del Portillo – att genom det nya helgonets andliga budskap har ”Guds änglar rört om i alla yrken, alla miljöer, alla hederliga mänskliga verksamheter, liksom de rörde om i vattnet i Betesdas damm (jfr Joh 5:2 ff.) och har givit dem en helande kraft” (Pastoralbrev, 30/9 1975, nr. 20).

När vi nu minns vår Faders första efterföljare, fader Álvaro del Portillo, förnimmer vi mycket starkt hans andliga närvaro hos oss i denna stund. Fulla av tacksamhet mot Gud, kan vi med honom säga att det tack vare läran och andan hos Opus Deis grundare ”även ur de torraste och mest oväntade klippor källor med helande kraft har vällt fram. Det fulländade mänskliga arbetet har blivit ett slags ögondroppar som gör att vi kan upptäcka Gud i livets alla omständigheter, ja i allting. Och detta har skett just i vår tid, när materialismen försöker förvandla arbetet till en tung gyttja som förblindar människorna och hindrar dem att se upp till Gud” (ibid.).

Jag hälsar alla er som kommit till Rom från engelsktalande länder för att närvara vid helgonförklaringen av den helige Josemaría Escrivá. Då ni återvänder till era hem skall ni ta med er och försöka omsätta i praktiken det nya helgonets lärdomar. Be den helige Josemaría att han lär er att förvandla vardagslivets prosa – det vanliga livet – till en hjältedikt: till en strävan efter helighet och apostolat som utmynnar i gärningar.

Er som kommer från fransktalande länder vill jag påminna om vikten av att medverka i Kyrkans apostoliska uppdrag, vilket åligger varje kristen, i det att ni i Evangeliets anda försöker belysa alla områden: konsten, humaniora, naturvetenskapen och tekniken. Be om den helige Josemarías förbön för att kunna förverkliga den längtan som Gud själv inpräntat i hans själ: att sätta Kristus – genom vårt arbete, vilket det än må vara – i spetsen för all mänsklig verksamhet.

I dag vördar Kyrkan den allra heligaste Jungfrun under namnet Vår Fru av Rosenkransen. Jag gläds vid tanken på att vår grundares helgonförklaring har ägt rum dagen före en Mariahögtid: detta lyckliga sammanträffande är ytterligare ett tecken på hennes kärleksfulla moderliga omsorg. Tillitsfullt tar vi vår tillflykt till hennes moderliga förbön, och vi förnyar än en gång vår tacksamhet mot Herren för denna kanonisering. Deo omnis gloria!, upprepar jag än en gång, samtidigt som vi ber om att strävan efter helighet och apostolat i vardagen blir alltmer utbredd bland de kristna. Amen.