Jag tror att det avsnitt av den helige Josemarías lära som jag mest tagit åt mig är begreppet “det gudomliga barnaskapet”. Att veta om att jag är Guds älskade barn och att allt som händer med mig sker med Hans vilja och tillåtelse ger mig en fantastisk trygghet. Naturligtvis händer det ibland att jag förlorar denna frid (många gånger om jag ska vara ärlig). Jag blir nervös och skriker på mina barn. Men då tänker jag på den helige Josemarias lära om vikten av att rätta till sina fel, att återvända till Gud vår Fader, med förtroendet hos ett barn som vet att hans far vill att han ska be om förlåtelse för att allt ska bli bra igen. Och om jag en gång har bett Gud om förlåtelse, då är det lätt att sedan be mina barn och make att förlåta mig.

Jag tror att denna aspekt är enormt viktig för det tjugoförsta århundradet. Vi lever i en tid där man anses böra planera allt, och det går naturligtvis inte, det är omöjligt! Jag märker att det hjälper många människor att säga sig: ”Hör på, du kunde inte ha förutsett det här, oroa dig inte, Gud vet om det och kommer att hjälpa dig. Jesus dog för dig och nu kommer han inte att överge dig.” Att tänka på det här sättet kan rädda många människor från den förkrossande tyngden av överdriven oro.

En annan aspekt som fängslar mig är att vi bör helga vårt arbete. Att ta hand om min familj är för mig ett riktigt yrkesarbete. Denna idé trotsar den allmänna teorin som säger att endast det arbete som bringar in pengar är ett riktigt arbete och att den kvinna som lämnar sitt arbete för att ägna sig åt sin familj slösar bort sin tid. Nyligen hade vi en folkräkning och en av frågorna som skulle besvaras var: “Skulle ni vara redo att ta ett arbete, om ni blev erbjuden ett?” Då tänkte jag: ”Vad tror de att jag gör, målar naglarna?”

Vilken underbar kontrast då det som Josemaría Escrivá erbjuder! Tack vare honom vet jag att det är en ädel kallelse att ta hand om min make och mina barn. Jag håller på att hjälpa till och uppfostra helgon, och för ett helgon kan man aldrig göra nog. Dessa läror hjälper mig alldeles särskilt i de små tingen. Slutligen består en stor del av livet i små ting: att ännu ordna allt när jag är klar med ett arbete, och att göra det med kärlek, att offra tvätten av smutsiga sockor till Kyrkans apostoliska arbete i Kazakstan, att lyssna på ett barn även när jag är dödstrött och skulle vilja ha fem minuter för mig själv, att vara hövlig mot fönsterförsäljaren som ringer just när jag håller på att servera kvällsmaten…

Denna berättelse har publicerats i skriften ”Guds barns glädje” av Alberto Michelini. © 2002 Opus Deis informationskontor.