Schema för reträtten
Tankar till din personliga bön
Betraktelse
- Kärlek till eukaristin:
Läsning: Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) nr 276-280
---o0o---
Lästips: Franciskus, Gläd er och jubla
---o0o---
Tankar till din personliga bön
Du måste följa honom längs korsvägen, låta dig bli korsfäst på hans vis, inte på ditt. S:ta Katarina av Siena, Brev T354
Vi kan inte göra någonting av egen kraft mina barn, men vi kan göra allt med den gode Gudens hjälp… S:t Johannes Vianney, Kyrkoherden i Ars lilla katekes
Ingenting är omöjligt för Gud. Luk. 1:37
Att förbli i Herren är att låta sig vägledas av den helige Ande … Må Herren göra oss visa så att vi förblir i honom och är nära den helige Ande som gör oss fria. Detta är smörjelsen som den lärjunge får, som förblir i honom. … Denna vishet från den helige Andes smörjelse förstår man inte bara med huvudet utan även med hjärtat. Franciskus i sankta Marta, 1/4 - 2020
Den heliga kommunionen är ett privilegium för att nå helighet. Vi behöver sträva efter att bli heliga och trogna. Men detta uppnås enbart genom den kärlek som föds i den direkta kontakten med Jesus, inte bara i Eukaristin, utan även i bönen: i brödet och i bönen. Den helige Josemaría när han höll sig gömd under andra inbördeskriget, 12/4-1937
Gud kommer att befria mig. Eller, eftersom han känner mig bättre än någon annan, så bestämmer han att jag ska vara kvar här [gömd i Honduras konsulat] ännu längre, tills han renar mig från alla mina fläckar och tills hans vilja fyller mig med styrka. …
Att tro och hoppas på honom med all vår styrka gör oss lyckliga och fulla av frid oavsett omständigheterna. Vi kommer att kunna vara glada även om vi upplever hunger och plågor och att friheten tas ifrån oss. Jag måste erkänna att jag lidit oerhört mycket här, men jag måste också säga att jag erfarit djup glädje i vår fångenskap. …
Låt oss bestämma oss för att inte bli arga eller upprörda över något, oavsett vad. Jag kommer att göra allt, framför allt att be, vilket är det viktigaste…. Det är vägen. Men om vår bön och vårt arbete inte verkar bära frukt, så låt oss inte tappa tålamodet. Låt oss lära oss att vänta och alltid söka vår glädje i den fras som så ofta gett oss frid: Fiat, adimpleatur, laudetur et in aeternum superexaltetur iustissima atuqe amabilissima voluntas Dei super omnia. Amen. Amen. [Må Guds rättvisa och älskade vilja ske, uppfyllas, prisas och i evighet upphöjas över allt. Amen. Amen.] Den helige Josemaría när han höll sig gömd under andra inbördeskriget, 24/8-1937
Jag faller ner för dina fötter, min Jesus, och ger dig mitt ångerfulla hjärta, som överlåter sig i sin ringhet och i din heliga närhet. Jag tillber dig i din kärleks sakrament. Jag vill ta emot dig i det fattiga hem som mitt hjärta erbjuder dig. Medan jag väntar på lyckan att få ta emot dig i den sakramentala kommunionen, vill jag ha dig i min ande. Kom till mig, min Jesus, och låt mig få komma till dig. Må din kärlek tändas i hela mitt vara och brinna för livet och för döden. Jag tror på dig, hoppas på dig och älskar dig. Amen. Franciskus i sankta Marta, 1/4-2020
Mina barn, om ni strävar efter uthållighet, var innerligt förenade med vår saliga Jungfru Maria. S:t Filippo Neri
Samvetsrannsakan
Är jag medveten om att Jesus Kristus stannat kvar i Eukaristin av kärlek till människorna? Är jag konsekvent och ber inför Tabernaklet med samma önskan som lärjungarna i Emmaus: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut” (Luk 24:29)?
Visar jag min tro på Jesu Kristi väsensmässiga närvaro i Eukaristin genom att tillbe honom genom att knäböja, be på knä, vara samlad och hälsa honom med en bönesuck? Lär jag min familj och mina vänner att göra likadant?
Försöker jag att besöka Jesus i tabernaklet varje dag? Ber jag ofta inför tabernaklet och ber jag Gud som är närvarande i Eukaristin för det som bekymrar mig?
Är jag övertygad om att jag behöver umgås med Jesus i sakramentet ständigt om jag skall sprida frid och glädje i min omgivning? På vilket sätt ber jag för min man/hustru, mina barn, mina släktingar och arbetskamrater?
Inbjuder jag mina vänner och bekanta att besöka Jesus i tabernaklet i någon kyrka och föreslår jag dem att överlämna deras glädjeämnen och bekymmer i hans händer?
Försöker jag, åtminstone i tankarna, att närma mig det närmaste tabernaklet under arbetsdagen, i arbetet hemma under en rast eller på väg mellan två platser?
Psalmisten säger: ”Tjäna Herren med glädje, träd fram inför honom med glädjerop” (Ps 100:2). Har jag denna positiva inställning till min kamp, vilken är ett resultat av min förtröstan på Gud, från vilket allt gott kommer? Förmedlar jag i mitt liv att den sanna glädjen ligger i att tjäna andra osjälviskt?
Hur svarar jag på Guds uppmaningar att vara mer generös? Litar jag på Gud även om detta innebär att mitt liv blir mer invecklat, eller ursäktar jag mig med att jag inte har tid eller förmåga? Är jag medveten om att Herren gengäldar denna generositet med en djup glädje, eftersom ”Gud älskar en glad givare” (2 Kor 9:7)?
Försöker jag främja en glad atmosfär i mitt hem, till exempel genom att tjäna andra med ett leende? Anstränger jag mig för att komma i god tid hem efter arbetet, i vetskap att familjen väntar hemma? Visar jag med mitt föredöme dem i min omgivning vad det innebär att göra något för andra och att offret är en väg till helighet?
Har jag en önskan att bilda en barnrik familj, om Gud så vill? Är jag beredd att ta emot alla de barn som Gud vill skicka mig? Litar jag på Herren eller ta rädslan att vara mer generös över? Är jag medveten om att en barnrik familj kan vara en storslagen plats att lära sig dygder? Eftersom beslutet att ha en barnrik familj ibland innebär offer, ser jag dessa offer som en välsignelse från himlen och barnen som en gåva, även när Herren tillåter att de får en sjukdom? Är jag medveten om att Herren är mycket mer generös än vi och välsignar familjen med en djup glädje?
Efter att apostlarna hade blivit pryglade, gick de iväg ”glada över att de befunnits värdiga att förnedras för Namnets skull” (Apg 5:41). Gottgör jag när jag ser att han förnedras med ord, bilder eller uppförande? Tar jag emot den kritik, de anklagelser eller förtal, som jag kan råka ut för som ett sätt att komma närmare Jesus på korset? Om sjukdom drabbar mig eller dem jag älskar, ber jag Gud om hjälp att acceptera smärtan med övernaturlig syn? Försöker jag att hjälpa dem som går igenom liknande prövningar?
På korset säger Jesus till den helige Johannes: ”Här är din moder” (Joh 19:27). Vänder jag mig till jungfru Maria för att kunna leva med övernaturlig glädje, även i smärtan och sjukdomen?