Knappt hade Jesus Kristus uppstigit till himlen förrän vittnena till denna underbara händelse återvände till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon zeloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor och hans bröder (Ap 1:12-14).
De uppfyllde Jesu uppdrag som hade sagt till dem att i den Heliga Staden invänta sändningen av den utlovade Tröstaren. De väntade i tio dagar, alla omkring Maria. Det är helt logiskt, det som den Heliga Skriften berättar för oss. Då de förlorat sin Mästares fysiska sällskap, förenades hans närmaste omkring Modern, som i så hög grad hade påmint dem om Jesus: i anletsdragen, i tonen i rösten, i den känsliga och moderliga blicken, i hjärtats ömhet och framför allt i friden som utgick från henne. Förutom Apostlarna och de heliga kvinnorna finner vi Herrens närmaste släktingar, de som först hade tvivlat på Honom och som nu, omvända, samlades kring Jungfrun från Nasaret.
Det är lätt att föreställa sig livet i denna nattvardssal, som borde ha en sådan storlek för att hysa så många människor. Uppgifterna i traditionen tillåter inte att låta oss med säkerhet få veta, vems hus detta var, även om två hypoteser tycks troligast: antingen befann man sig i huset, som den Heliga Skriften nämner senare (Ap 12:12) och som ägdes av modern till den senare evangelisten Markus, eller också kunde det vara det huset som Evangelisten Johannes familj hade i den Heliga Staden. I varje fall åstadkom lärjungarnas gemensamma böner med Maria plötsligt ett första resultat: valet av Matteus att uppta Judas Iskariots plats. När antalet av de tolv Apostlarna nu kompletterats, fortsatte de att be i väntan på att den Helige Anden skulle utgjutas, som Jesus hade lovat.
Men de begränsade sig inte till att be: de skulle ha många andra uppdrag, även om faktiskt allt de gjorde var riktig bön, därför att deras tankar oavbrutet gick till Jesus och därför att de hade Maria hos sig. Vi kan föreställa oss samtalen – verkliga familjemöten – med Vår Fru. När de nu hade sett den återuppståndne Kristus och betraktat hans upptagning i Himlen, ville de få veta mera detaljer ur sin Mästares liv, även från hans barndom. Och där var Modern som alltid i sitt hjärta framkallade levande minnen: Gabriels förkunnelse under de numera avlägsna åren i Nasaret, bröllopet med Josef – som många bland dem inte hade lärt känna, födelsen i Nasaret, herdarnas och de vise männens tillbedjan, flykten till Egypten, arbetsdagen i verkstaden i Nasaret… Så många ämnen som givits genom Marias ord till lärjungarnas bön. Under vilket nytt ljus skulle de se alla händelser de upplevt tillsammans med Mästaren under de tre år som de hade följt med honom på Palestinas jord! Tillsammans med Maria, den trogna Jungfrun, växte i dem tron, hoppet och kärleken: den bästa förberedelsen för att ta emot Tröstaren.
Till sist, när Pingstdagarna kom, hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av Helig Ande (Apg 2:2-4).
Tillsammans med Maria, den trogna Jungfrun, växte i dem tron, hoppet och kärleken: den bästa förberedelsen för att ta emot Tröstaren.
Den mirakulösa händelsen berörde mängden som då fanns i Jerusalem: parter, meder, elamiter och folk från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien… (Apg 2:9). Petrus talade till mängden, inspirerad av den Helige Andens kraft. Efterhand skingrades Apostlarna till Galileen, Samarien och mera avlägsna trakter på jorden och bar till alla trakter den goda nyheten om Guds rike.
Maria tackade Gud för omvändelsen av den första skörden efter den apostoliska predikan och för den oräkneliga mängden av troende som skulle komma till Kyrkan under århundradens lopp. Alla hade de plats i moderns hjärta, som Gud hade givit åt henne, när Ordet blivit kött och som Jesus hade bekräftat från Korsets trä i den älskade lärjungens person.
J.A. Loarte