Det är tyst kring den heliga Jungfru Marias barndomsår, som en bild av Hennes ödmjukhet. Den Heliga Skriften talar inte därom. Emellertid har de kristna mera utförligt önskat lära känna hennes liv, och detta var en rimlig önskan. Och eftersom Evangelierna under tystnad förbigick Jungfru Marias liv fram till Bebådelsen, har människornas fromhet, under ingivelse av flera avsnitt i Gamla och Nya Testamentet snabbt frambringat några enkla berättelser, som man sedan återfinner i konsten, i poesin och i den kristna andligheten.
En av dessa episoder, kanske den mest typiska, är frambärandet av Jungfru Maria. Barnet skänks åt Gud av sina föräldrar, Joachim och Anna, i Jerusalems Tempel, just där en annan Anna, profeten Samuels mor, hade skänkt sin son till tjänst åt Gud, samma tempel dit Maria och Josef flera år senare skulle bege sig för att de skulle föra dit det nyfödda Barnet Jesus för att överlämna det till Herren.
"Eftersom Evangelierna under tystnad förbigick Jungfru Marias liv fram till Bebådelsen, har människornas fromhet, under ingivelse av flera avsnitt i Gamla och Nya Testamentet snabbt frambringat några enkla berättelser."
Strängt taget finns det ingen berättelse om Jungfru Marias liv från dessa år, vi har enbart det som traditionen vidarebefordrat. Den första skrivna texten som hänvisar till denna episod – och talrika senare vittnesmål är beroende av den – är Jakobs Protoevangelium , en skriven apokryf från andra seklet. En apokryf betyder, att den inte är med i bibelkanon, som Herren har varit upphov till. Men detta utesluter inte, att några av dessa berättelser innehåller element av sanning. Kyrkan har, sedan sagoliknande detaljer avlägsnats, faktiskt fört in denna episod i liturgin. Först i Jerusalem, där man år 543 invigde nära Templet en basilika ägnade åt den heliga Maria till åminnelse av hennes Presentation; på 1300-talet har högtiden flyttats till Västvärlden, där dess liturgiska åminnelse fastlogs till 21 november.
Maria går in i Templet. Hela hennes skönhet och behag – hon är helt skön i sin själ och i sin kropp – ägnas åt Herren. Här är det teologiska innehållet i högtiden för Marias frambärande. I denna bemärkelse tillägnar liturgin henne några fraser ur de heliga skrifterna: I det heliga tältet gjorde jag tjänst inför honom; sedan blev jag bofast på Sion. I den stad som han älskar lät han mig också bo, i Jerusalem blev jag härskare. Jag rotade mig hos det folk han förhärligat, Herrens arvslott blev min egendom. (Jesus Syraks vishet, 24, 10-12).
Maria fortsatte leva sitt vanliga liv med Joakim och Anna, liksom Jesus fortsatte leva med sina föräldrar då han presenterades i Templet. Där Maria befann sig – underkastad sina föräldrar, tills hon blev kvinna – där fanns den högbenådade, med sitt hjärta inställt på att helt tjäna Gud och människor genom Guds kärlek.
"Vår Fru växte upp inför Gud och människor. Ingen anmärkte på något som var ovanligt i hennes beteende även om hon säkert gjorde intryck på sina närmaste, ty helighet passerar inte obemärkt."
Vår Fru växte upp inför Gud och människor. Ingen anmärkte på något som var ovanligt i hennes beteende även om hon säkert gjorde intryck på sina närmaste, ty helighet passerar inte obemärkt. Hon var en ung leende arbetssam kvinna, alltid samlad och alla älskade att vara nära henne. När hon bad kände hon väl till skrifterna, hon läste gång på gång profetiorna som förkunnade Frälsarens ankomst. Hon gjorde dem till sitt liv, föremål för sin meditation, samtalsämne. Denna inre rikedom blev källan till Magnificat, denna strålande hymn som hon uttalade när hon lyssnade till sin kusin Elisabeth.
Allt hos Jungfru Maria är riktat mot Kristus heliga mänsklighet, den sanna Guds tempel. Högtiden för hennes presentation uttrycker denna speciella tillhörighet av vår Fru med Gud, hon offrar sin själ och sin kropp åt frälsningsmysteriet, närhetsmysteriet mellan Gud och hans skapelse.
Som en ceder på Libanon sköt jag i höjden, Som en cypress på Hermons berg. Som en palm i En-Gedi växte jag upp. Som en rosenbuske i Jeriko, Som ett ståtligt olivträd på slätten, Jag sköt i höjden som en platan (Jesus Syraks vishet, 24, 13-14). Heliga Maria tillät att Guds kärlek blommade omkring henne. Hon lyckades med det utan att låta sig uppmärksammas därför att dessa verk var vardagliga ting, små saker fulla av kärlek.
J.A. Loarte
