"Så många års kamp ..."

På din himmel har det tornat upp sig stora moln av viljelöshet, av tappat intresse. Det har vräkt ned störtskurar av sorg, med en tydlig känsla av att du är hämmad. Och som kronan på verket har du fångats i en fälla som gillrats av den nedstämdhet som beror på en mer eller mindre objektiv sanning: så många års kamp ... och ändå är du så långt efter, har så långt kvar.

Allt detta är nödvändigt, och Gud räknar med det. För att uppnå gaudium cum pace - den sanna glädjen och friden - måste vi inte bara vara övertygade om vårt gudomliga barnaskap, som fyller oss med optimism, utan även erkänna vår personliga svaghet. (Plogfåran, nr. 78)

Även i de stunder då vi på ett tydligare sätt känner våra begränsningar, kan och måste vi se på Gud Fader, Gud Son, Gud helige Ande, medvetna om att vi deltar i Guds eget liv. Det finns aldrig tillräckliga skäl för att se sig om. Herren står vid vår sida. Vi bör vara trogna, lojala, uppfylla våra plikter, och i Jesus finna den kärlek och stimulans vi behöver för att förstå andras misstag och besegra våra egna fel. Då kommer rentav allt elände – ditt, mitt, alla människors – att bidra till att stödja Kristi rike.
Vi måste erkänna våra sjukdomar, men bekänna Guds makt. Optimismen, glädjen, den fasta övertygelsen om att Herren vill använda sig av oss, bör prägla vårt kristna liv. Om vi känner oss delaktiga i den heliga Kyrkan, om vi känner oss stödda av Petri fasta klippa och av den helige Andes verkan, kommer vi att besluta oss för att uppfylla de små plikterna i varje ögonblick: då skall vi så lite varje dag. Och skörden skall svämma över våra lador. (När Kristus går förbi, nr. 160)

Ta emot dagens text via e-post

email