Han vill att vi skall vara mycket mänskliga och mycket gudomliga

Redan för många år sedan insåg jag med all önskvärd tydlighet en sanning som alltid kommer att gälla. Omgivningen och samhället, som har avlägsnat sig från den kristna tron och moralen, behöver ett nytt sätt att leva och sprida Evangeliets eviga sanning: i samhällets innersta, i världen, skall Guds barn stråla med sina dygder som lyktor i mörkret – quasi lucernae lucentes in caliginoso loco. (Plogfåran, nr. 318)

Om vi accepterar vårt ansvar som hans barn, måste vi inse att Gud vill att vi skall vara mycket mänskliga. Våra huvuden må nå himlen, men vi skall ha fötterna stadigt på jorden. Priset för att leva som kristna är inte att sluta vara människor eller att ge upp ansträngningarna för att vinna de dygder som vissa har, trots att de inte känner Kristus. Priset för varje kristen är det återlösande Blod som vår Herre utgav för oss; och han vill – måste jag understryka – att vi skall vara mycket mänskliga och mycket gudomliga och att vi skall anstränga oss dagligen för att efterlikna Honom som är perfectus Deus, perfectus homo.

Jag kan inte säga vilken mänsklig dygd som är den viktigaste, eftersom det beror på vilket perspektiv man har. Det är dessutom en onödig frågeställning, eftersom det inte handlar om att utöva en eller flera dygder. Det är nödvändigt att kämpa för att förvärva och utöva alla dygder. Alla dygder står i ett inbördes samband med varandra. Om vi bemödar oss om att vara uppriktiga blir vi rättvisa, glada, kloka, fridfulla.

Samtidigt måste vi komma ihåg att beslutsfattande och ansvar faller inom området för den enskildes frihet och därför är även dygder radikalt personliga, de tillhör personen. Men samtidigt kämpar ingen ensam i denna kamp för kärleken, ingen är en lösryckt vers, brukar jag säga. På något sätt hjälper eller stjälper vi varandra. Vi är alla länkar i samma kedja. Be nu tillsammans med mig Herren vår Gud om att denna kedja må binda oss vid hans Hjärta tills den dag kommer då vi ser Honom ansikte mot ansikte i himlen för alltid. (Guds vänner, nr. 75-76)