Jesus Kristus, vår Herre, föreslår ofta sin ödmjukhet som ett exempel för oss: lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta. För att du och jag skall veta att det inte finns någon annan väg, att bara den ärliga insikten om vår intighet i sig innesluter kraften att dra till oss Guds nåd. För vår skull kom Jesus för att själv hungra och ge oss föda, för att själv törsta och ge oss dryck, för att ikläda sig vår dödlighet och kläda oss i odödlighet, han kom fattig för att göra oss rika.
Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd lär oss den helige aposteln Petrus. I alla tider, i alla situationer som människor kan befinna sig i, finns det ingen annan väg - för att leva ett gudomligt liv - än ödmjukheten. Gläds kanske Herren åt vår förödmjukelse? Nej. Vad skulle den som har skapat allt, som upprätthåller och regerar allt som existerar, vinna på vår förödmjukelse? Gud önskar bara att vi skall vara ödmjuka, att vi skall tömma oss på oss själva för att kunna uppfyllas av Honom; han begär att vi inte skall sätta upp hinder för att det - i mänskliga termer - skall finnas plats för mer av hans nåd i våra stackars hjärtan. För den Gud som vill att vi skall vara ödmjuka är densamme som skall förvandla denna kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Vår Herre gör oss till sina, han gudomliggör oss med gott gudomliggörande. (Guds vänner, nr. 97-98)