"Visa kärlek till nästan, gränslöst"

Älska och visa kärlek till nästan, gränslöst och utan åtskillnad, för det är den dygd som kännetecknar oss, Mästarens lärjungar. Men denna kärlek till nästan får inte leda till att du beskär tron – då vore det inte längre en dygd – och suddar ut de konturer som definierar den eller gör den så sockersöt att den till sist blir, som vissa skulle vilja, någonting formlöst som inte har Guds kraft eller makt. (Smedjan, nr. 456)

Herren tog initiativet, han kom oss till mötes. Han gav oss detta exempel för att vi tillsammans med Honom skulle tjäna våra medmänniskor, för att vi - jag tycker om att upprepa det - generöst skall lägga våra hjärtan på golvet för att andra skall ha någonting mjukt att gå på och deras kamp bli behagligare. Vi bör uppföra oss så, för vi är skapade till att vara barn till samme Fader, denne Fader som inte tvekade att utge sin älskade Son för oss.

Den kristna kärleken till nästan är ingenting som vi själva bygger upp; den uppfyller oss genom Guds nåd: han har älskat oss först. Det är lämpligt att vi ordentligt tillägnar oss denna väldigt vackra sanning: om vi kan älska Gud, så är det för att vi har älskats av Gud. Du och jag är i stånd att överösa människorna i vår omgivning med tillgivenhet, för vi är födda till tron genom Faderns kärlek. Be djärvt Herren om denna skatt, denna övernaturliga dygd som är kärleken till nästan, för att utöva den i minsta detalj.

Ofta har vi kristna inte förmått leva upp till denna gåva; ibland har vi nedvärderat den, som om den gick att begränsa till en själlös och kall allmosa, eller inskränkt den till akter av mer eller mindre formell välgörenhet. En sjuk kvinna uttryckte uppgivet detta missförhållande mycket väl när hon sade: ”här behandlar man mig med 'kärlek till nästan', men min mor vårdade mig med tillgivenhet”. Den kärlek som föds ur Kristi hjärta tillåter inte sådana distinktioner. (Guds vänner, nr. 228-229)