Faderskap och moderskap består inte bara i att föda barn: förmågan att ge liv – att delta i Guds skapande kraft – måste fortsätta i form av samarbete med den helige Andes verk och nå sin kulmen i fostran av sant kristna män och kvinnor.
Föräldrarna är barnens främsta uppfostrare, såväl på det mänskliga som på det övernaturliga planet, och de måste känna ansvar för detta uppdrag som kräver förståelse, klokhet, förmåga att lära ut och framför allt förmåga att älska, samt att man anstränger sig för att vara ett gott föredöme. Auktoritärt och handgripligt tvång är inte rätt väg för uppfostran. Föräldrarnas målsättning borde snarare vara att bli vänner till sina barn, vänner som barnen anförtror sin oro, som de talar med om olika problem, som de förväntar sig en effektiv och hjärtlig hjälp från.
Det är nödvändigt att föräldrarna tar sig tid att vara med sina barn och att tala med dem. Barnen är det viktigaste de har, viktigare än affärerna, arbetet, fritiden. Det är viktigt att lyssna uppmärksamt på barnen och att försöka förstå dem, att försöka förstå om de har delvis – eller helt – rätt i vissa fall då de gör uppror. Samtidigt måste man hjälpa dem att ge deras iver och ambitioner en god inriktning genom att lära dem att reflektera över hur saker och ting verkligen förhåller sig och att resonera. Det är inte fråga om att tvinga dem att uppföra sig på ett visst sätt, utan att visa dem de mänskliga och övernaturliga skäl som talar för ett visst uppförande. Det gäller kort sagt att respektera deras frihet, för det finns ingen verklig uppfostran utan personligt ansvar och inget ansvar utan frihet. (När Kristus går förbi, nr. 27)