Projektet ”Mexiko 2004” varade i två veckor och ägde rum i juli i år. De första sju dagarna koncentrerades verksamheten till berget Sierra de Querétaro, där de frivilliga krafterna renoverade kyrkor, tillverkade ugnar och utförde andra sociala program i byarna som ligger spridda över hela berget.

Den andra veckan medelades katekesundervisning i Toxshi och Boxshi, och anordnades fritidsaktiviter som utomhuslekar, tävlingar och en bazar för barn.

Melina Daher, som är teknolog vid Concordia University, erinrar sig hur förvirrad hon blev när hon hörde talas om denna idé för första gången. ”När vi började tala om att utföra ett socialt projekt tänkte jag i mitt stilla sinne: ´Delta i ett humanitärt projekt? Jag?´ Sedan tänkte jag närmre på saken och sade till mig själv: ´Och varför inte?´ På så sätt började en upplevelse som till slut visade sig vara fantastisk”.

“Att arbeta sida vid sida med en grupp mexikanska ungdomar, fortsätter Melina, hjälpte oss att lära känna och att ta till oss landets kultur. Människorna vi hjälpte visade upp en förtjusande blandning av lycka och ödmjukhet. En del tror att hjälparbete av detta slag inte tjänar något till och att det enda som uppnås är att voluntären själv berikar sig psykologiskt och moraliskt. Men jag håller inte med. Förutom att detta projekt har visat sig framgångsrikt, tror jag också att vi kunnat tillföra befolkningen något av värde. Förutom den materiella hjälpen har vi också kunna lämna ett vittnesbörd om kärlek och tro. Vi lärde känna dem alla väl och nu vet de att det finns personer i Kanada som älskar dem och ber för dem.”

En annan deltagare var Sze Wan Sit, medicinstudent vid McGill-universitetet, som ursprungligen kommer från Hong Kong. Hon bor med sin familj i Kanada sedan flera år tillbaka. En dag bjöd en kamrat med henne till Fonteneige. Fastän hon inte var döpt ville hon lära känna den katolska tron på djupet. Hon deltog i några seminarier i kristen tro som ägde rum i studenthemmet och läste mycket, frågade ännu mera, och beslutade sig till sist att ta steget fullt ut. Hon döptes i februari månad i St. Ambroise-församlingen.

Sze Wan kommer också ihåg dagarna i Mexiko med glädje. ”Vi arbetade i extremt fattiga byar, vi byggde upp de förfallna kyrkorna, hjälpte befolkningen att bygga ugnar av sand, jord och vatten. Vi hjälpte dem också i sitt andliga liv genom att ge dem katekes-undervisning. De är mycket frikostiga, vänliga, fridfulla och glada, trots att de har mycket små tillgångar. De uppträder mycket respektfullt mot varandra och är mycket troende. Jag tror att allt detta har lärt mig att lycka består i att göra något viktigt för andra, något som bara man själv kan ge dem”.