Det italienska parlamentet antog den 10 februari I år en ny lag som tillåter invitrobefruktning. I lagens första artikel tar man för första gången upp konceptet “embryots juridiska rättigheter”, vilket kommer att få stora medicinska och etiska konsekvenser. Paradoxalt nog finns det liknande texter i andra europeiska länder som har utpräglat konfessionslösa kulturer. Europaparlamentarikern Carlo Casini förklarar det på följande sätt: ”I Ungern, det för närvarande friaste och mest utvecklade av de f d öststaterna som tidigare lydde under kommunismen, anger man i ett domslut i abortfrågan från år 1991 att ’det juridiska konceptet människa måste utsträckas till att omfatta den prenatala fasen, vilket kort och gott betyder att man är människa fr.o.m. avlelseögonblicket’. Detta är ett påstående vars själva natur och räckvidd kan jämföras med avskaffandet av slaveriet”.
“Invitrobefruktning. Medicinska, juridiska och etiska aspekter” Det var ämnet för det första nationella symposiet för blivande läkare som hölls vid Campus Biomedico-universitetet i Rom den 15 – 17 oktober. Det var en tre dagar lång sammankomst som vände sig till universitetsstuderanden som önskar informera sig om saker som ligger bortom de rent tekniska aspekterna i den akademiska utbildningen och den gav tillfälle till dialog mellan de framtida läkarna som är medvetna om att de en dag i sitt yrke också måste klara av problem som inte direkt har att göra med hälsovården.
Ett av områdena där medicinvetenskapen håller på att tappa fotfästet och följaktligen också gå miste om att skaffa ett svar på morgondagens etiska utmaningar, är i televisionens uppdiktade värld. TV-kanalerna riktar f n uppmärksamheten på problem i samhället, framför allt problem av medicinsk natur, vilka ofta tas upp utan att bakomliggande kriterier är helt tydliga. Inte heller familjen behandlas alltid utifrån välformulerade etiska principer, eller – vad som är ännu värre – i många program talar man illa om familjeinstitutionen. TV-serierna är särskilt skadliga för den allmänna uppfattningen av medicinvetenskapen, förklarar Paolo Braga, professor i massmediekunskap vid ”Università Cattolica del Sacro Cuore” i Milano. När vi tittar på dessa uppdiktade serier sätts en rörelse igång inom åskådaren – eller bättre sagt ”en känslans mekanism”, som gör att han känner sig involverad i händelsernas förlopp. Styrkan i dessa serier ligger i att den skapar personer med enkel karaktär, fragmentariska och därför problematiska. De amerikanska manusförfattarna är mästare i att skapa sådana rollfigurer som mycket snabbt vinner åskådarens sympati. Det är historier och personer som ofta befinner sig långt från verkligheten och som inte alltid på ett moraliskt riktigt sätt löser känsliga problem. Framgången i TV-serier som ’E.R.’ eller ’Friends’ visar på vilka allvarliga etiska problemställningar som manusförfattarna kan konfronteras med”.
Under det tre dagar långa mötet, ägnat åt reflexioner på universitetsnivå, framkom också vikten av att ta upp frågor om metabioetik för att ”bli i stånd att ge stöd åt de bioetiska utmaningarna, bland annat om invitrobefruktning”, sade vid flera tillfällen Ignacio Carrasco, professor i bioetik vid det katolska Sacro Cuore-universitetet i Rom. “Problemet med invitrobefruktningen ligger inte i själva tekniken utan i den etiska svårigheten som finns i viljan hos den som använder denna teknik på människan.” Om vi ställer oss denna typ av metabioetisk fråga, förklarade han, så hjälper det oss att reda ut vari det ursprungliga problemet ligger. ”
Frågorna som uppstår i samband med konkreta fall kan lösas genom att man omdefinierar relationen människa – natur. Claudio Buccelli, professor i rättsmedicin vid Federico II-universitetet i Neapel, sade att ”det särskilt i laboratorier, sjukhus och andra platser där man arbetar med projekt som avlägsnar människan från naturen och därför från hennes ursprungliga villkor är nödvändigt att se till att återskänka dem som arbetar där förståelsen för vad som är naturligt för människan, vad som är hennes egna lagar som lyder skapelsens avsikt”.
Under en sista dagens debatt kom man till slutsatsen att medicinsk forskning, långt ifrån att alltid behöva ”stoppa igen hål” i individuella problemställningar, istället behövde hitta en antropologisk grund som är till hjälp för lagstiftningen och på vilken det är möjligt att bygga upp en ny kultur ägnad det mänskliga livet. För att på ett giltigt sätt skapa en etik som anammar livet måste antropologin ha förstått den objektiva sanningen om människan.