Prelatens brev (mars 2009)

De kristnas bön är en ”hjärtanas symfoni”. Biskop Echevarría använder Benediktus XVI:s formulering i sitt månadsbrev för att uttrycka styrkan och skönheten i att be tillsammans.

2009-03-10

Mina kära: må Jesus bevara mina döttrar och söner!

Fastan har börjat, och det är nödvändigt att vi ägnar denna tid åt att verkligen hungra efter omvändelse. Kyrkan rekommenderar att vi ägnar särskild omsorg åt bön, botgöring och barmhärtighetsgärningar som förberedelse för påsken, fast beslutna att denna fasta inte blir en fasta till. Låt oss därför vara djupgående dessa veckor och med personligt ansvarstagande motsvara den helige Andes rikliga nådegåvor.

Som ni vet väl, avbryter Påven genom sin andliga reträtt sina vanliga göromål under några dagar för att ägna sig mer åt bön. Denna vana i den romerska kurian hjälper oss att utöka vår förbön för Påven som dessutom firar sin namnsdag den 19 mars. Vi kommer också att följa honom i anden på hans resa till Kamerun och Angola från den 17 till 23 mars. På detta sätt kommer vi att svara på hans uttryckliga bön som han vände till katolikerna häromdagen med anledning av Petri stols högtid. Denna högtid – sade han – ger mig möjlighet att be er ledsaga mig med era böner så att jag troget kan utföra det höga uppdrag som Guds försyn har anförtrott mig som aposteln Petri efterträdare. Låt oss därför anropa jungfru Maria som vi firade igår här i Rom under det vackra tilltalet ”Förtroendets jungfru”. Vi ber henne också att hjälpa oss att gå in i fastetiden med rätt slags inställning i själen (…). Må Maria öppna våra hjärtan för en omvändelse och fogligt lyssnande till Guds Ord.[1]

Denna bön av den gemensamme Fadern till alla sina söner och döttrar rörde mig djupt och den är en fortsättning av det han föreslog dagarna efter valet till Petri stol för snart fyra år sedan. Den helige Josefs högtid, den universella Kyrkans skyddspatron[2], är ytterligare en anledning att be för Kyrkan och för Påven. Det är så som Johannes Paulus II sade för några år sedan: ”Kyrkofäderna inspirerade sig i evangelierna och underströk att på samma sätt som den helige Josef kärleksfullt tog hand om Maria och med glädje ägnade sig åt att uppfostra Jesus Kristus (jfr S. Ireneus, Adversus haereses, IV, 23,1), vakar han över och beskyddar hans mystiska Kropp, Kyrkan, för vilken jungfru Maria är symbol och förebild.”[3]

Låt oss komma ihåg Herrens löfte: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske Fader.[4] Låt oss därför vara helt förenade i bön och stänga leden som en här i slagordning[5], ett slag för fred och glädje.

Benedikt XVI kommenterade dessa ord som jag precis citerat och påpekar att det verb som evangelisten använder för att säga ”kommer överens om” (…) innesluter en hänvisning till en hjärtanas ”symfoni”. Det är detta som påverkar Guds hjärta. Enighet i bön är viktigt om den himmelske Fadern skall ta emot den.[6] Låt oss fortsätta att stå tätt intill Påven och hans böneämnen, för på detta sätt kommer vi att vara Kristus mycket nära, och med honom, genom den helige Ande, kommer vår bön att stiga till Gud Fadern på ett verksamt sätt.

Föreningen med den mystiska kroppens synliga överhuvud är essentiell i Kyrkan. Det är mycket upplysande att i Apostlagärningarna läsa att när kung Herodes tillfångatog den helige Petrus med avsikt att döda honom, bad man i församlingen ivrigt till Gud för honom.[7] Resultatet är att aposteln blev fri tack vare en ängels ingripande.

Även den helige Paulus ger oss ett fantastiskt föredöme av enhet med överhuvudet. Det är mycket lägligt att påminna om detta under Paulus-året, som den helige Fadern sade under de heliga apostlarnas liturgiska högtid. Han hänvisade till en typisk framställning i den kristna bildkonsten där de omfamnar varandra och ville understryka att i Nya Testamentets skrifter kan vi så att säga följa utvecklingen av deras omfamning, av deras enighet i vittnesbördet och i missionen. Allt börjar när Paulus tre år efter sin omvändelse går till Jerusalem ”för att få tala med Kefas” (Gal 1:18). Fjorton år senare går han återigen upp till Jerusalem för att berätta för ”dessa som ansågs vara pelarna” om det evangelium han förkunnade (…). I slutet av detta möte, ger Jakob, Kefas och Johannes honom handen och bekräftar på detta sätt den gemenskap som förenar dem i Jesu Kristi enda Evangelium (jfr Gal 2:9). Ett vackert tecken på denna inre omfamning som fördjupas, som utvecklas trots skillnaden i temperament och uppdrag, är det faktum att de medarbetare som nämns i slutet av Petri första brev – Silvanus och Markus – även är Paulus nära medarbetare. Genom att ha samma medarbetare ser vi på ett konkret sätt den enda Kyrkans gemenskap, de stora Apostlarnas omfamning.[8]

Båda Apostlarna gav sitt yttersta vittnesbörd om Kristus i Rom som martyrer. Den helige Paulus önskan att komma till Rom understryker framför allt ordet catholica. Petri väg till Rom som representant för alla folkslag i världen styrs framför allt av ordet una: hans uppdrag består av att skapa enhet i catholica, i Kyrkan som utgörs av judar och hedningar, i alla folks Kyrka. Detta är den helige Petri ständiga uppdrag: att se till att Kyrkan aldrig någonsin identifierar sig med ett enda folk, med en enda kultur eller med en enda stat. Det skall alltid vara en Kyrka för alla. Den skall alltid förena mänskligheten bortom alla gränser och göra Guds fred och hans kärleks försonande kraft närvarande mitt bland världens alla splittringar.[9]

Under den helige Josemarías sista år på jorden underströk han att det var en tid för bön och för sonande: tid för att tacka, eftersom Guds hjälp inte saknas. Vi bör fortsätta att göra på samma sätt: fulla av optimism och förtroende för, som vår Fader försäkrade på ett så bildligt sätt: Non est abbreviata manus Domini, Guds hand har inte blivit kortare (Jes 59:1): Gud är inte mindre mäktig än i andra tider och hans kärlek till människorna är inte mindre verklig.[10] Vi kristna bör bidra med vår bön och vår bot, med vårt arbete utfört med mänsklig fullkomlighet, i förening med Mässoffret. Om vi umgås med Herren i bönen, kommer vi att vandra med klar blick som gör det möjligt för oss att urskilja den helige Andes verkan även i de händelser som vi inte alltid förstår eller som innebär sorg eller smärta för oss.[11]

Vilken bra dag är inte den 19 mars för att vi kristna bekräftar vårt åtagande att gå mycket nära Jesus Kristus, att förnya vår hängivelse till Herren, att rikta vår uppmärksamhet på honom som den helige Josef, som tillbringade alla sina år tillsammans med Jesus i Nazareth! Att betrakta andra råd av den helige Josemaría i denna kontext av bön för Kyrkan och för Påven kommer att hjälpa oss att fira denna högtid bättre.

I en predikan 1964 sade vår Fader: för att försvara Kyrkan, för att göra människor gott, för att medfrälsa med Kristus, för att vara goda söner och döttrar till Påven, har jag inte något annat recept än detta: helighet. Ni kommer att säga att det är svårt. Ja, men samtidigt är det lätt: det är inom räckhåll. Alla vi människor som återlösts av Jesus Kristus har både receptet och medicinen: det räcker med att vi vill.[12]

Efter mars månads slut börjar snart Stilla veckan: den liturgiska åminnelsen av vår Herres seger över döden, djävulen och synden. Låt oss aldrig förlora denna verklighet ur sikte, i synnerhet när yttre eller inre svårigheter, som Gud tillåter ibland, drabbar oss mera omedelbart. Ty Kristus lever. Det är denna sanning som gör vår tro meningsfull: Jesus, som dog på korset har uppstått och besegrat döden och mörkrets makt, lidandet och ångesten(…). Kristus lever: han är inte en person i det förgångna, någon som levde en viss tid och sedan gick bort och lämnade oss ett underbart minne och exempel. Nej: Kristus lever. Jesus är Emmanuel: Gud med oss. Hans uppståndelse avslöjar att Gud inte överger oss. Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött?Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrigdig (Jes 49:14-15), lovade Herren. Och han höll sitt löfte. Gud finner ännu sin glädje bland människors barn (Ords 8:31).[13]

Låt oss alltid vända oss till den helige Josemarías förbön, även den 28 mars, årsdagen av hans prästvigning. Låt oss be honom om att göra oss delaktiga i hans övernaturliga optimism, i hans kärlek till världen, så att vi med Guds barns säkerhet förmår föra överallt detta undersköna kärleks- och fredskrig som Herren har kallat oss till. Låt oss komma ihåg att vår Fader, som fick lida många motgångar till följd av sin ovillkorliga kärlek till Herren och hans heliga Kyrka, upprepade att hans ojämförbara glädje som Guds barn befäste honom dag efter dag i den klara och säkra insikten att Kristus är segraren och att det kristna budskapet kommer att nå fram till alla människor av god vilja: låt oss fyllas av tillförsikt, quia Deus nobiscum est! eftersom Gud är med oss.[14] Vi räknar också med vår älskade don Álvaros förbön som gick bort till himlen med sin kännetecknande frid den 23 mars 1994.

Igår kom jag tillbaka från en snabb resa till Budapest. Där, som på så många andra platser, börjar Verkets anda bana sig väg och samtidigt tar den med sig den kärlek till Kyrkan, Påven och alla människor som kännetecknar den. Låt oss tacka Gud mycket! I kväll börjar jag min årliga reträtt: hjälp mig såsom jag varje dag försöker hjälpa er alla.

Med all sin tillgivenhet välsignar er

er Fader

+Javier

Rom den 1 mars 2009

[1] Benedikt XVI, Ord i slutet av Angelusbönen, 22/2 2009.

[2] Jfr Leo XIII, Enc. brev. Quamquam pluries, 15/8 1889.

[3] Johannes Paulus II, Ap. förm. Redemptor Custos, 15/8 1989, nr 1.

[4] Matt 18:19.

[5] Höga V, 6:4 (Vg).

[6] Benedikt XVI, Predikan vid Vespergudstjänsten under Paulus omvändelses högtid, 25/1 2006.

[7] Apg 12:5.

[8] Benedikt XVI, Predikan under Petri och Pauli högtid, 29/6 2008.