Benedikt XVI avlade igår sitt första besök utanför Vatikanens murar och begav sig då till basilikan San Paolo fuori le mura belägen i Roms södra delar. Han visade sålunda på det oupplösliga band som finns mellan den romerska kyrkan och den apostel som av Gud fick i uppdrag att förkunna evangeliet för alla folk. Vid ceremonin deltog 35 kardinaler och några representanter för andra kristna konfessioner.
Påven hälsade på de tusentals människor som fyllde templet, välsignade dem och stannade upp för att kyssa sjuka personer och barn.
Vid ceremonins början vände sig den helige Fadern till de närvarande med orden som vi finner i Romarbrevet (1: 1-6.8-9.11-12.14-15), och efter det att han välsignat aposteln Paulus grav höll han sin predikan.
Benedikt XVI bekräftade att hans pilgrimsfärd denna dag ”var något som han verkligen önskade utföra, ett uttryck för den kristna tron som jag gör i eget namn, men också i mitt älskade romerska stifts namn, över vilket Herren har gjort mig till biskop och herde. Jag gör den också i namn av den universella kyrkan som jag fått i uppdrag att vara herde över. Detta är så att säga en pilgrimsfärd till det evangeliska uppdragets rötter, detta uppdrag som den återuppståndne Kristus anförtrodde åt Petrus och apostlarna och på ett särskilt sätt också åt Paulus när han bad denne att gå ut och förkunna evangeliet till alla folk. Paulus resor förde honom till Rom där han efter att under lång tid hade predikat Guds rikes ankomst, fick med sitt eget blod avge vittnesbörd om Herren som hade ’tagit sin boning i honom’ och ’utsänt’ honom” .
Benedikt XVI framhävde att han hade kommit till denna basilika som Petri efterträdare, ”för att i tron återuppliva ’nåden och uppdraget att som apostel föra alla hedningar till lydnad i tro, hans namn till ära’ som aposteln talar om”. Han påminde därefter om Johannes Paulus II:s exempel, han som var ”en missionerande påve vars intensiva aktivitet vi kan se i de mer än hundratals apostoliska resor han gjorde, som förde honom långt bortom Italiens gränser och som är omöjliga för någon annan att göra efter. Vad var det som gav honom denna dynamik, om inte densamma Guds kärlek som så förvandlade aposteln Paulus existens. Må Herren också i mig ingjuta en så stark kärlek så att jag inte stannar upp inför det angelägna uppdraget att förkunna evangeliet för världen av idag. Kyrkan är ju till naturen missionerande och dess främsta uppgift är evangeliseringen”.
"I början av det tredje årtusendet, sade han, känner Kyrkan hur Kristi missionsuppdrag är mer aktuellt än någonsin”. Den helige Fadern påminde om mottot som den helige Benedikt gav munkarna i sin klosterorden: ”Gud först”. Han underströk att ”kärleken till Kristus gjorde att den helige Paulus predikade evangeliet inte bara med sitt ord utan också med sitt liv som allt mer kom att efterlikna Herrens eget. Slutligen förkunnade Paulus Kristus genom att lida martyrdöden och hans blod kom då att bevattna denna jord, liksom fallet hade varit med Petri blod och alla de andras som vittnat om Evangeliets verklighet. Det bevattnade denna jord och fick sålunda den romerska kyrkan att blomstra, den som leder hela världens gemenskap i kärlek".
Benedikt XVI framhävde att ”det tjugonde århundradet har också varit en tid av martyrdöd. Detta framhävde Johannes Paulus II när han bad Kyrkan att uppdatera martyrlängden. Han kanoniserade och saligförklarade ett stort antal martyrer från den senare historiska tiden. Om nu martyrernas blod är grogrund för nya kristna, då blir det sålunda möjligt att hoppas på en ny glansperiod för Kyrkan, särskilt på de platser där den som mest har lidit för sin tro och för vittnesbördet om Evangeliet”.
"Må aposteln Paulus inför Gud förmedla denna vår önskan. Må han för den romerska kyrkan, särskilt för dess biskop, och för hela gudsfolket göra så att Gud ger oss glädjen att förkunna och vittna om den goda nyheten som Kristus, vår Frälsare, bringar oss".
Audiens med pilgrimar från Tyskland
Några timmar tidigare hade Benedikt XVI i Paulus VI-aulan mött tusentals tyska pilgrimer, hans landsmän. Dessa hade dagen innan närvarat vid hans invigningsmässa. Påven tryckte mångas händer medan han längs huvudgången gick mot sin talarstol. Bland de många tyska biskoparna befann sig också den helige Faderns bror, msgr. Georg Ratzinger.
Innan han läste upp det tal han hade förberett och som många gånger avbröts av spontana applåder, bad han sina landsmän om ursäkt för att han kommit för sent. ”Jag vet att vi tyskar är kända för att vara punktliga”, sade han, men tillade att efter att ha bott 23 år i Italien ”har jag antagligen tagit efter italienska seder".
Han hänvisade till sitt ursprung och sade att fastän han nu var Roms biskop fortsatte han att i sitt hjärta vara bayrare och i sitt tal nämnde han också banden som under seklernas lopp hade förenat Rom med Bayern.
Sedan talade han om konklaven som hade valt honom till den 264:e efterträdaren efter Petrus. ”Jag vill berätta något för er om konklaven”, sade han, ”utan att fördenskull avslöja något som är hemligt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli vald, och gjorde ej heller något som helst för att bli det, men när det stod klart att jag skulle bli den nye påven, påminde jag mig ett brev från en tysk präst”. I brevet påmindes han om att ämnet för predikan som han hade hållit vid Johannes Paulus II:s begravningsmässa var orden som Jesus sade till Petrus vid Genesarets sjö: ”Följ mig” och hur Karol Wojtyla gång på gång av Herren fick detta anrop och gång på gång blev tvungen att bryta upp och säga: Ja, jag följer dig, också när du för mig dit jag inte vill. Kollegan skrev till honom: ”Om Herren nu skulle säga till dig ’Följ mig’, kom då ihåg det som du predikade. Var lydig så som den nyss bortgångne påven var lydig.” Detta fick honom att tänka: ”Om Herren till mig skulle rikta orden ’följ mig’, då skulle jag inte kunna neka att följa honom”. ”Herrens vägar”, fortsatte påven, ”är inte bekväma men vi har inte skapats för att ha det bekvämt, utan för att göra stora ting så gott vi kan, och därför kunde jag bara ’säga ja’ till valets utgång".
Benedikt XVI upprepade på nytt orden han uttalade under mässan den 24 april, som var hans invigningsmässa: ”Kyrkan är inte gammal, den är ung” och under applåder förkunnade han att han skulle vara närvarande tillsammans med alla ungdomarna vid firandet av Världsungdomsdagen i Köln i augusti månad.
Påven avslutade sitt tal i det att han sade till landsmännen: ”Låt oss gå tillsammans. Jag räknar med er hjälp och jag ber er att förlåta de fel jag kommer att begå, eftersom jag liksom alla människor gör fel. Jag ber er att ge mig er tillit."