Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder. (Luk. 22: 31-32) Plötsligt hade Jesus under den sista nattvarden vänt sig till Petrus. Satan får sålla er, det vill säga alla, som genom århundradena – alltså även idag – lever i Jesu efterföljd. Jesus ber till Fadern för den, som ska bli Kyrkans klippa – även genom århundradena, även idag. Han uppdrar åt Petrus att stärka bröderna. Det kommer inte vara hans förtjänst, inte hans prestation, utan nåden, som strömmar fram ur Jesu bön.
År 1991, när han ännu inte kunde ana, att dessa Jesu ord skulle gälla honom själv som påve, skrev teologen Joseph Ratzinger: ”Människors oproportionerlighet för en sådan funktion är så skrämmande, så uppenbar, att det just då, när en människa fått i uppdrag att vara en sådan klippfunktion, blir tydligt, att det inte är dessa människor, som bär upp Kyrkan, utan Han ensam, som gör det, mer trots människorna än genom människorna. Korsets hemlighet är kanske ingenstans så gripbart närvarande som i primatets kyrkohistoriska realitet … Om Kyrkan håller fast vid dessa ord, är detta inte triumfalism, utan det är ödmjukheten, som förvånad och tacksam erkänner Guds seger över den mänskliga svagheten, och endast den. Den som undervärderar ordens kraft av fruktan för triumfalism eller mänsklig egenmakt, förkunnar inte storheten hos Gud utan förminskar honom, som i paradox till mänsklig vanmakt visar sin kärleks makt och därmed förblir frälsningshistorien trogen.(Zur Gemeinschaft berufen, Freiburg 1991) *
Kära vänner – i denna stund kan jag endast säga: bed för mig, att jag kan lära mig att älska Herren mer och mer. Bed för mig, att jag inte må fly av fruktan för vargarna.
I sin predikan på nyårsafton 1979 i München tolkade kardinal Ratzinger de falska toner, som han idag får höra som påve. Då sa han, att det uppdragits åt läroämbetet att ” försvara de enklas tro mot de intellektuellas makt. Dess uppgift är det, att bli till de enklas röst, där teologin inte längre tolkar trosbekännelsen, utan tar den i besittning och ställer sig över bekännelsens enkla ord. I så motto kommer nödvändigtvis läroämbetes göranden och låtanden alltid ha de naivas skimmer över sig… Det kyrkliga läroämbetet skyddar de enklas tro, de som inte skriver böcker, som inte framträder i TV och som inte kan författa några ledarartiklar i tidningarna.”
Som påve sa han sen på Petersplatsen vid övertagandet av ämbetet den 24 april 2005: ”Hur ofta önskar vi inte, att Gud skulle visa sig starkare, under det att han skulle utrota det onda och skapa en bättre värld. Alla maktideologier rättfärdigar sig själva på exakt detta sätt, de rättfärdigar tillintetgörelsen av allt som kan stå i vägen för utveckling och mänsklighetens befrielse. Vi lider på grund av Guds tålamod. Och ändå behöver vi hans tålamod. Gud, som blev ett lamm, säger oss, att världen räddas genom den Korsfäste, inte genom dem som korsfäste honom. Världen blir frälst genom Guds tålamod och förstörd genom människans otålighet. En av de grundläggande karaktärsegenskaperna hos en herde måste vara att älska de människor, som har anförtrotts honom, precis som han älskar Kristus, som han tjänar. "Föd mina får", säger Kristus till Petrus, och nu i denna stund säger han det även till mig. Att föda betyder att älska, och att älska betyder att vara beredd att lida. Att älska betyder att ge fåren det som är verkligt gott, näringen från Guds sanning och Guds ord, näringen från hans närvaro, som han ger oss i de heliga Sakramenten.
Kära vänner – i denna stund kan jag endast säga: bed för mig, att jag kan lära mig att älska Herren mer och mer. Bed för mig, att jag må lära mig att älska hans hjord mer och mer – med andra ord, er, den heliga Kyrkan, var och en av er alla och er alla tillsammans. Bed för mig, att jag inte må fly av fruktan för vargarna. Låt oss be för varandra, att Herren skall bära oss, och att vi skall lära oss att bära varandra.
* Boken finns utgiven på svenska: Kallad till gemenskap. Att förstå kyrkan. Catholica, 1997