Inte svaret på våra frågor, nej, ”Ordet blev människa och bodde bland oss” (Joh. 1:14). Jesaja låter det få röst: ”Jag hade svar åt dem som inte frågade mig, lät mig finnas av dem som inte sökte mig”. (Jes.65:1) Först när du kan tiga, blir du medveten om, att din Gud finns.
Och nu se på detta barn i krubban! Även om du inte vill tolka något leende i hans anletsdrag såsom modern, som lyfter upp den nyfödde och som alla förtjusta fastrar och mostrar. Även om du inte ser hans små händer upplyfta som till välsignelse såsom affärsbegåvade tillverkare av devotionalier. Begriper du inte konturen, gestalten? Gör inte barnet där på halmen i krubban dig tokig som senare Smärtornas Man, fastnaglad vid korset som ”tillintetgör sig själv ännu mer i den heliga hostian; mer än i stallet, mer än i Nasaret eller på korset”. (S:t Josemaría Escrivá, Vägen nr. 533) Detta hjälplösa barn är din Gud, Immanuel, ”Gud med oss”!
Se på detta hjälplösa barn, som anförtror sig åt dig, som tigger om din kärlek, eftersom det älskar dig. I kraft av sin död och sin uppståndelse ”förde han mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig”. (PS. 18:20); Alla vill han ge den frid, som inte världen kan ge (jfr. Joh. 14:27) ”Frid på jorden, bland människor till vilka han har behag”. (jfr Luk.2:24) ”Jubla, himmel, och gläd dig jord, brist ut i jubel, alla berg” (Jes. 49:13) ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.” (Mark. 7:37)
Och du och jag – tillåt mig, att jag uttrycker mig så familjärt här framför krubban – vi kan inte förbli stilla, eftersom ” det just idag bland oss tilldrar sig en ny Kristi gärning och en hemlighetsfull händelse” (Gregor von Nazianz)
”Betrakta det vackraste och största på jorden, ... allt det som glädjer förståndet och de övriga själsliga krafterna, ... och det som är välgörande för både kroppen och sinnena ... Tänk på världen och på alla andra världar som lyser på natthimlen: hela universum. Allt detta, och därtill hjärtats alla önskningar uppfyllda ... är ingenting värt, ingenting och mindre än ingenting, i jämförelse med denne min Gud - din Gud! Han är en oändlig skatt, den dyrbaraste pärlan, han blev förödmjukad, en slav, tillintetgjord, lik en tjänare i det stall där han ville födas…” (S:t Josemaría, Vägen nr. 432)
När vi, du och jag, står inför den innerligt strålande hemligheten, när Ordet blir kött, och ser det lilla barnet i krubban, och när vi i den heliga mässan, ja inte bara i vår fantasi, utan på ett verkligt sätt möter Gud i kött och blod och på nytt upplever hans frälsningsverk, är vi då inte överväldigade av Guds kärlek? Smälter då inte vår stolthet? Löser sig inte då vår tunga? Brinner då inte vårt hjärta och luttras i ångerns glöd, i kärleken, i bön om förlåtelse? Kommer vi då inte som herdarna till krubban med våra enkla gåvor: våra föresatser, vår svaga men goda vilja att börja om på nytt? ”De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban”. (Luk. 2: 16)
Vilka ”andliga offer” (jfr 1 Pet. 2:5) ger vi barnet som gåvor? Vilken glad botgöring och inre omvändelse? Har du funderat på det? Har du redan tänkt ut några, som Han skulle bli särskilt glad åt? Jag har också funderat på det. Kom, låt oss också visa dem för hans mor; hon gör gärna sin son uppmärksam på dem. Och sen vill vi be till barnet: ”Släpp aldrig greppet om mig, lämna mig inte, behandla mig alltid som ett barn. Må jag vara stark, modig, helgjuten. Men hjälp mig som den oerfarna människa jag är, led mig med din hand, Herre, och se till att även din moder är vid min sida och skyddar mig.” (S:t Josemaría, När Kristus går förbi: Kristi triumf genom ödmjukhet, 26)
