Detta jubileum ger Magnifica humanitas en särskild prägel. Innan han går in på encyklikans huvudtema vill Leo XIV sammanfatta kyrkans sociallära under dessa 135 år och stanna upp vid den teologiska grunden för denna lära. Encyklikan är därför ett omfattande dokument – 245 punkter – som inte bara behandlar de utmaningar som den artificiella intelligensen medför, utan också går igenom och aktualiserar den katolska läran om de stora samhällsfrågorna: politik, ekonomi, arbete, familj, utbildning och fred i ljuset av den digitala tidsåldern.
Nedan följer en sammanfattning av dokumentets huvudidéer.
En revolution som kan jämföras med den i Rerum novarum
Påven menar att den digitala revolutionen har en betydelse som kan jämföras med de sociala och ekonomiska förändringar som fick Leo XIII att skriva Rerum novarum. Därför erbjuder han en djupgående reflektion över dessa frågor, med särskild tonvikt på artificiell intelligens.
En av hans första tankar är att alla människor ska kunna dra nytta av den digitala revolutionen, inte bara några få: »En rättvis samhällsordning i den digitala tidsåldern är en sådan som garanterar alla lika tillgång till möjligheter, skyddar de minsta och mest utsatta, motverkar hat och desinformation samt underställer användningen av data och teknik offentlig kontroll, så att kriteriet inte enbart är vinst utan varje människas värdighet och folkens gemensamma bästa.« (80)
Kristen humanism och teknisk urskillning
Leo XIV ställer sig i den kristna humanismens tradition. Påven frågar sig om de tekniska innovationerna »verkligen bidrar till att människor och folk växer i mänsklighet och broderskap, i respekt för vårt gemensamma hem och för kommande generationer« (86), och han erinrar om Romano Guardinis ord: »Den moderna människan är inte rustad att använda makten på rätt sätt.« (93)
»Det tekniska framåtskridandet«, framhåller påven, «som i sig är värdefullt, kräver en urskillning av den människosyn som vägleder det och de mål det strävar efter« (95). Det handlar alltså varken om att avvisa den digitala revolutionen eller om att acceptera den okritiskt.
Vad skiljer mänsklig intelligens från artificiell intelligens?
Ett av de mest betydelsefulla avsnitten är det där Leo XIV skiljer mellan mänsklig och artificiell intelligens: »Man måste undvika missförståndet att likställa denna “intelligens” med den mänskliga. Dessa system efterliknar vissa funktioner hos den mänskliga intelligensen. Därigenom överträffar de ofta människan i snabbhet och beräkningskapacitet och erbjuder konkreta fördelar på många områden. Men denna kraft är fortfarande uteslutande knuten till bearbetning av data: de så kallade artificiella intelligenserna lever inte någon erfarenhet, de har ingen kropp, de upplever inte glädje och smärta, de mognar inte genom relationer och känner inte inifrån vad kärlek, arbete, vänskap och ansvar innebär. De har inte heller något moraliskt samvete: de bedömer inte gott och ont, de uppfattar inte situationers yttersta mening och tar inte på sig konsekvensernas tyngd.« (99)
Påven varnar också för den bekvämlighet som tekniken erbjuder: »Den snabbhet och enkelhet med vilken det är möjligt att få vägledning, utföra komplexa bearbetningar, skapa medieinnehåll och få konkret hjälp förenklar våra liv, men kan också vänja oss vid att delegera alltför mycket och att söka snabba svar, vilket försvagar det personliga omdömet och kreativiteten.« (100)
AI är inte moraliskt neutral
En viktig tanke i encyklikan är att »vi inte kan betrakta artificiell intelligens som moraliskt neutral« (104). Påven riktar en tydlig uppmaning till dem som utvecklar AI-system att behandla »de värden som de införlivar i sina projekt med vederbörligt allvar: med öppenhet, med ansvar gentemot de berörda gemenskaperna och med omsorg om att förvissa sig om att det som främjas verkligen är något gott« (111).
Människan – kallad till relation, inte till optimering
Leo XIV framhåller att effektivitet inte får bli måttstocken för människans värde. Människan »frestas att betrakta sig själv som ett projekt som ska optimeras snarare än som en varelse kallad till relation och gemenskap« (112). Frälsningen kommer inte från tekniken utan från Gud: »En sak är att integrera tekniken i en mänsklig och relationell livssyn; en annan är att låta sig styras av en föreställningsvärld som föraktar begränsningen och utlovar en rent teknisk “frälsning”« (117).
I samma anda betonar påven en grundläggande skillnad mellan algoritmens logik och den mänskliga erfarenheten: »För en algoritm är ett misstag något som ska korrigeras; för en människa kan det vara början på en djupgående förändring. En människas framtid kan inte beräknas, utan är anförtrodd åt hennes frihet – upphöjd genom den outtömliga gudomliga nåden – och åt de relationer hon bygger upp.« (128)
En humanism som inte avvisar vetenskapen
Leo XIV uttrycker detta med stor tydlighet: »Den kristna humanismen avvisar varken vetenskapen eller tekniken, utan tar emot dem med tacksamhet och realism och placerar dem med “fötterna på jorden” inom ramen för en högre kallelse. Människans skapande intelligens är en gåva som kan lindra lidande och öppna nya möjligheter, men den måste förbli inriktad på det gemensamma bästa, rättvisan samt omsorgen om de svaga och om skapelsen. I detta avseende står det verkliga alternativet inte mellan entusiasm och rädsla, utan mellan två sätt att bygga framtiden: ett framsteg som tjänar människan och folken, eller ett framsteg som underordnar dem maktens logik.« (129)
Utbildning, ungdomar och arbete
Dokumentet ägnar särskild uppmärksamhet åt ungdomars utbildning i användningen av teknik. Påven varnar för riskerna med att ge barn och ungdomar en egen mobiltelefon alltför tidigt och låta dem använda den utan vuxnas tillsyn: »Det kan förstärka ungas sårbarhet och främja olika former av beroende. Det kan också utsätta dem för isolering, trakasserier och nätmobbning samt för påtryckningar att dela intima bilder eller känsliga personuppgifter.« (141)
Han framhåller också behovet av att i skolan främja »en verklig uppmärksamhetens hygien: rytmer som ger utrymme för tystnad, eftertänksamma studier, läsning och välavvägd analys. Utan dessa inslag riskerar den inre friheten att försvagas« (146).
När det gäller arbetslivet är encyklikan lika tydlig: »Det är utan tvekan önskvärt att tekniken befriar människan från särskilt tunga, repetitiva eller farliga arbeten och erbjuder ett intelligent stöd för mänsklig verksamhet. Men den grundläggande principen måste även fortsättningsvis vara att skydda arbetstillfällen och värna människans oersättliga roll. Strävan efter ökad vinst kan inte rättfärdiga beslut som systematiskt offrar sysselsättningen, eftersom människan är ett mål i sig och inte ett medel, och den ekonomiska ordningen måste förbli underordnad hennes värdighet och det gemensamma bästa.« (152)
Digital kolonialism och fred
Påven tar också upp förekomsten av en digital kolonialism, dels genom den arbetskraft som utnyttjas inom den digitala industrins produktionskedjor, dels genom insamling och användning av data som inte sker på ett rättvist sätt. I grunden handlar det om att den digitala tidsåldern inte får avhumanisera människan, utan att man måste sträva efter ett samhälle som bygger på respekt för personen och fred mellan folken.
Påven berör även behovet av att gå bortom begreppet ”rättfärdigt krig”, i linje med en undervisning som redan har framförts av Pope Francis. Det handlar inte om att förneka den legitima självförsvarsrätten, sådan den uttrycks i Katolska kyrkans katekes, utan om att förhålla sig kritiskt till krigsretorik och att verka för en fredskultur. I detta sammanhang kan sociala medier och andra digitala verktyg, inklusive artificiell intelligens, om de används på ett oansvarigt sätt, vara mycket effektiva för att elda på motsättningar mellan länder och samhällsgrupper. Därför uppmanar Leo XIV till ett tydligt och beslutsamt engagemang för freden och för att söka alternativ till kriget.
Leo XIV bortser inte från hur artificiell intelligens kan användas i krigföringens tjänst. Han framhåller i stället behovet av «vägar som är långt mer effektiva för att lösa konflikter och samtidigt främja mänskligt liv, såsom dialog, diplomati och förlåtelse. Att ta sin tillflykt till makt, våld och vapen vittnar om en fattigdom i mänskliga relationer som alltid får katastrofala följder för civilbefolkningen« (192).
Kristologisk slutsats
Dokumentet avslutas med ett kristologiskt perspektiv där eukaristin och Jungfru Marias roll i frälsningshistorien lyfts fram: »Det som frälser människan är den gudomliga kärleken, som stiger ned till den mest sårbara punkten i hennes historia och förnyar henne inifrån.« (222)
Den sista tanke som påven lämnar efter sig är en inbjudan till hopp och ansvar: »Att fostra de nya generationerna så att de förstår att den tekniska utvecklingen inte följer en oundviklig bana, utan kan styras genom personligt och gemensamt ansvar, är ett av de mest värdefulla bidragen till det gemensamma bästa.« (238)
Antonio Barnés.
Departamento de Literaturas Hispánicas y Bibliografía
Universidad Complutense