Efter mässan i Peterskyrkan som firades av kardinal José Saraiva Martins och där Charles de Foucauld, Maria Pia Mastena och Maria Crocifissa Curcio saligförklarades, hälsade påven från sitt fönster de kristtrogna som hade samlats på Petersplatsen.

Efter att ha bett Angelus-bönen förklarade påven att de nya saliga är tre i raden av alla dem som ”under Johannes Paulus II:s påveämbetstid hade hedrats offentligen som en följd av det som andra Vatikankonciliet så starkt hade framhållit, nämligen att alla som blivit döpta är kallade till det kristna livets fullkomlighet, vare sig det rör sig om präster, ordensfolk eller lekmän, var och en enligt sin egen karisma och sin alldeles egna kallelse”.

Därefter påminde han om att konciliet givit lekmännen en viktig roll och att det ägnade dem ”ett helt kapitel – det fjärde – i konstitutionen ’Lumen Gentium’, som definierar lekmannens kallelse och uppdrag som finns nerlagda redan i dopets och i konfirmationens sakrament och som består i att söka Guds rike, med utgångspunkt i de vardagliga tingen som vi riktar mot Gud”.

På samma sätt, sade Benedikt XVI, ”antog konciliefäderna ett särskilt dekret angående lekmannaapostolatet, ‘Apostolicam Actuositatem’. Lekmannaapostolatets fruktbarhet beror av deras livs förening med Kristus, dvs. en stark andlighet som får sin näring i att aktivt delta i liturgin och som uttrycker sig i Evangeliets saligprisningars stil”.

“Hur bra de utför sitt yrke, deras känsla för familjen, medborgaranda och samhälleliga dygder är alla mycket viktiga för lekmännen. Det är sant att de är kallade en och en att individuellt avlägga vittnesbörd om sina liv, särskilt där som kyrkan är hotad. Konciliet insisterade på vikten av ett organiserat apostolat, nödvändigt för att kunna öva inflytande på den allmänna opinionen, samhället och institutionerna. Johannes Paulus II ägnade 1987 års synod åt frågan om lekmännens kallelse och uppdrag och i synodens efterföljd kom den apostoliska uppmaningen ‘Christifideles Laici’”.

Påven avslutade sitt anförande genom att hänvisa till saligförklaringen av Eurosia Fabris, en hemmafru som tog sig an många barn som hade blivit föräldralösa efter det första världskriget och framhöll henne som ”modell för lekmännen när det gäller det kristna livet”.