Rubén och y Lorena har två barn som studerar i Jarales. Den minsta går i första sekundärklassen och den äldre tar studenten nästa sommar. Fastän barnen har stipendium är det ändå en stor uppoffring för föräldrarna att ha dem i skolan. ”Men det är värt alla ansträngningar,” förklarar Lorena, “för skolan hjälper oss att utbilda barnen, inte bara i arbetet, utan också vad gäller värden som vi anser väsentliga”.
Idén till Jarales kom år 1983, när biskop Alvaro del Portillo besökte Guadalajara och vid ett möte med många deltagare på stranden till Chapala-sjön, delgav dem sin uppfattning att det behövdes ett samhälleligt projekt för de mest behövande i regionen. ”Jag ser att en del här lever alldeles för väl och att andra har stora problem”, sade don Alvaro. ”Därför vill jag be er att ni förutom det ni redan gör också sätter igång ett samhällsprojekt, en skola där barnen till dessa de mest behövande kan lära ett yrke och förbättra sin levnadsstandard. Projektet skall syfta till att utbilda dessa fattiga människor så att de har möjlighet att på ett värdigt sätt försörja sina familjer. Jag ger er idén till detta.”
Som en följd av detta initiativ och tack vare hjälpen från några entreprenörer och andra personer som hjälper till på olika sätt blev att Jarales teknologiska och idrottsliga centrum grundades år 1985. De nuvarande lokalerna ligger på vägen till Tesistán, vid skylten som säger 4 km, i en trakt som först för två år sedan fick elektricitet. Målet med Jarales var från första början att ge eleverna nödvändig teknisk förberedelse för att kunna komma in på arbetsmarknaden och att på samma gång ge en utbildning som tar hänsyn till personen i sin helhet och med en kristen syn på livet som bakgrund. Det är därför som idrott också är av grundläggande vikt, för det lär ut de mänskliga dygderna: disciplin, självövervinnelse, sund tävlingsanda, osv.
Under de senaste 20 åren har arbetsvärlden förändrats mycket i Guadalajara, och därför har också stadens behov av utbildning ändrat sig. Alltefterhand har Jarales anpassat de tekniska utbildningsvägarna och de sportsliga aktiviteterna till de nya samhälleliga konjunkturerna. Det som till att börja med var en renodlad sekundärskola har nu blivit ett tekniskt läroverk som leder till teknisk studdentexamen. Från och med augusti 2004 kommer Jarales också att gradvis erbjuda sexårig primärskola, vilket betyder att ännu flera personer kan komma i åtnjutande av utbildningen och detta ifrån unga år.
För närvarande ger Jarales sina 420 elever möjlighet att välja mellan tre grenar: Förbränningsmotorer, industriellt underhåll och elektronik. Denna typ av teknisk förberedelse gör det möjligt för dem som så vill att fortsätta på universitet när de har tagit studenten – förutom att det gör det lättare för dem som vill komma in på arbetsmarknaden, förklarar Armando, som är den som har hand arbetsförmedling inom skolan. Det är fallet t.ex. med Irving, som fick ett stipendium för att studera ingenjörsvetenskap vid Universidad Panamenicana och nu arbetar i en fabrik för tillverkning av elektriska apparater i Tijuana, en gränsstad i norra Mexico. ”Men vi har också elever som går till industrin. Vi får många erbjudanden om arbetstillfällen från alla slags företag”, tillägger Armando.
Enrique tog examen i sin specialitet förbränningsmotorer och för närvarande arbetar han i en bilverkstad i Guadalajara. “Jag är bilmekaniker”, säger han. ”jarales gav mig inte bara ett yrke utan lärde mig mänskliga värden som att arbeta med ordning, rent och metodiskt. Dessutom lärde jag mig vad djup kristen glädje är för något. Därför brukar jag säga att Jarales har gett mig allt”.
Jarales´ goda relationer med företagen har gjort att programmet Industri-Skola befästs. Det är riktat mot anställda vid dessa företag och hjälper dem att utveckla sin arbetskapacitet, och utöva några praktiska dygder såsom koncentration och ordning. Många olika kurser ingår och de ges på platser och vid tidpunkter som passar arbetarnas tider.
Jarales får ekonomiskt stöd från några av stadens företagsledare. Man har också samarbete med några utländska organisationer, såsom det italienska ”Istituto per la Cooperazione Universitaria” och EU. Det händer också ofta att eleverna när de lämnat skolan ”ger tillbaka” något av allt de fått ta emot och när de besöker skolan brukar de också visa sin tacksamhet genom att ge ekonomiska eller materiella gåvor.