Ja, Opus Dei skulle vilja ha inflytande på samhället

"Detta inflytande garanterar en äkta pluralism och verkliga lösningar på samhällsproblemen" skriver msgr Peter Rutz, regionalvikarie för prelaturen Opus Dei i Schweiz, i ett bidrag publicerat i Le Temps den 2 oktober 2008.

Den 2:a oktober firade Opus Dei sin 80-åriga födelsedag. Detta verk, som Gud anförtrodde den helige Josemaría 1928, kan se tillbaka på en händelserik historia. Sedan fyrtiotalet har det utbrett sig i hela världen, sedan 1956 även i Schweiz. Dess budskap är överallt detsamma: Alla kristna, i synnerhet lekmännen, är kallade till att helga sin vardag och sitt yrkesarbete och på så sätt nå den kristna fullkomligheten.

Eftersom detta verk utbredde sig snabbt och lyckades dra till sig människor från alla samhällsskikt, talades det snart om dess ”inflytande”. Somliga ansåg, att detta skulle vara enormt. Framför allt uppfattades det som ett politiskt och ekonomiskt inflytande. Ännu idag är många rädda för ett ”mäktigt” eller ”potent” Opus Dei, varvid visserligen allt fler iakttagare nu inser, att denna uppfattning mer är en fantasiprodukt än den motsvarar verkligheten.

Men är det då inte sant, att Opus Dei vill ha inflytande på samhället? Jo, säkert! Dess uttalade mål är ju just, att inifrån främja världens helgande. Och den som följer detta mål, kan inte utesluta något i sig anständigt område av samhället, varken arbetslivet, familjelivet eller det sociala och politiska engagemanget, eller fritiden. För det är ”världen”, och precis där – och inte bara i kyrkorna och klostren – är varje kristen kallad, att vara koherent med sin tro.

Opus Dei skulle alltså vilja utöva ett inflytande på samhället. Det gör också många andra aktörer, och de åtnjuter alltid respekt. Följaktligen ligger inte problemet här, utan någon annanstans. Det beror på ett djupt missförstånd beträffande inflytandets art. Detta missförstånd har sitt ursprung i Spanien i början på fyrtiotalet, när vissa konservativa präster och medlemmar av den extremt politiska högern ville sammankoppla Opus Dei med sitt projekt för ett enhetsparti – både religiöst och civilt. Den helige Josemaría motsatte sig detta kategoriskt. Initiativtagarna såg bakom en sådan ”samarbetsvägran” ett försök att konkurrera med dem om ett maktövertagande – ett antagande, som sedan spred sig runt om i världen. Det sanna skälet var emellertid, att Opus Dei såg sig som ett, enligt Guds vilja, rent andligt verk

I själva verket finns det inget motsatsförhållande mellan en inverkan på samhället och det faktum, att uteslutande vara en andlig inrättning. Att äkta spiritualitet bara vore möjlig i utkanten av denna värld, är en förlegad uppfattning. Andra Vatikankonciliet har utförligt yttrat sig i samma riktning. Och å andra sidan: Att tro, att ett andligt inflytande i samhället bara kan vara verksamt med hjälp av en politisk makt, är en ”klerikal” idé, som inte har något begrepp om uppfattningen angående de första kristnas äventyr.

Den klara uppfattningen om ett politiskt Opus Dei motsatte sig den helige Josemaría i allra högsta grad. ”Om Opus Dei någonsin skulle ha bedrivit politik, om det också bara var för en sekund, skulle jag i samma ögonblick av denna förvirring lämnat Verket. (…) Varje enskild medlem, man eller kvinna, äger, vad det världsliga beträffar, en absolut personlig och av alla respekterad frihet, tillika ett därav följande, logiskt sett, personligt ansvarstagande.” Verkligheten gav honom redan då rätt, för om det fanns medlemmar i Opus Dei, som engagerade sig politiskt, så fann man dem i alla olika politiska grupperingar.

Opus Deis inflytande visar sig alltså inte i medlemmarnas politiska färger och inte heller i deras ställning i samhället eller i valet av yrke. I alla dessa områden skiljer de sig inte från andra katoliker i sina respektive länder. Ändå finner man bland människor, som står i kontakt med Opus Dei – medlemmar eller inte, katoliker eller inte katoliker – ett känsligare samvete och ett långt mer utvecklat socialt medvetande, än de förmodligen skulle haft utan den utbildning, som de fått inom Opus Dei. De försöker att bli mindre materialistiska, mindre egocentriska och tjänstvilligare. De anstränger sig att arbeta bättre, att tänka på de andra och inte utnyttja sin position för personliga fördelar. De övervinner sig själva lättare, när det blir svårt att göra det goda. Och framför allt bildar de inte ett enhetsparti, utan älskar den personliga friheten och mångfalden av åsikter.

Detta påverkar indirekt hela samhället, på ett helt naturligt sätt och utan att en kyrklig institution som Opus Dei politiskt måste styra något sådant. Därför garanterar detta inflytande en äkta pluralism och verkliga lösningar på samhällsproblemen.

Jag är för min del lycklig, att Opus Dei inte äger någon världslig makt och aldrig förfallit till en simpel intressegrupp. Men ärligt talat önskar jag, att detta budskap inte bara ger var och en djup mening, utan också kan bidra till hela samhällets väl.

Msgr Peter Rutz // Le Temps, Geneve