Nyheten om att inget hindrar länge helgonförklaringen av den salige Josemaría Escrivá de Balaguer, grundaren av Opus Dei, betyder för kardinal König ”att Escriva tillhör redan Kyrkans arv, att han hör hemma där”. König kände och umgicks med grundaren av Opus Dei och är därför på något sätt ett kvalificerat vittne om Escrivá som person.
Under den långa perioden Ni ledde ärkestiftet Wien genomdrev Ni den österrikiska Kyrkans försoning med socialdemokratin. Ni var också pionjär för Vatikanens ”Östpolitik”, och det var Ni som hälsade Opus Dei välkommet till Wien.
Vilka minnen har Ni från den tiden?
Jag minns att en ung präst som hade varit läkare och dessutom en spansk elitidrottare besökte mig 1957. Han var från Katalonien och hette Joaquin Francés. Han berättade för mig om en organisation som hade grundats i Spanien och sade att han hade kommit för att sprida dess centrala budskap i Österrike. Jag intresserade mig mycket då för lekmännens apostolat i Kyrkan, en idé som senare, i och med andra Vatikankonciliet, blev en del av Kyrkans lära.
Och innan dess?
När jag hörde att Francés hade varit spansk mästare i höga hopp och svikthopp, tänkte jag: ”Suveränt! Kyrkan kommer att vara närvarande i idrottsvärlden, inte bara i Sankt Stefans katedral”. Sedan dess är Opus Dei verksam i Österrike och det har spridits avsevärt.
Hur lärde Ni känna grundaren av Opus Dei?
Jag lärde känna den salige Josemaria Escrivá de Balaguer i Rom under Andra Vatikankonciliet. Jag hade hört att han främjade lekmännens roll i vardagen, i yrkeslivet. Han ville att Kyrkan skulle verka i världen genom sina lekmän, utan prästkragar eller biskopsmössor. Som människa utstrålade han, enligt min mening, en enorm storsinthet. Han följde konciliet med stort intresse. Jag fick veta att han reste runt mycket och att han var intresserad av lekmännens apostolat. Han talade ofta om det som hände i hela världen och jag förstod snart att där fanns en levande Kyrka.
Escrivá hade vuxit upp i ett mycket klerikaliserat samhälle, där lekmännen betraktades som passiva medlemmar i Kyrkan. Hur kunde en sådan karisma uppstå i en sådan miljö?
Jag skulle vilja säga att det fanns ett mänskligt underlag som den helige Ande kunde verka på. Han (Josemaría) umgicks med många unga studenter och förstod att i den miljön fanns två olika världar, det andliga livet och yrkeslivet, som i själva verket borde gå hand i hand.
Escrivás förkunnelse var dåförtiden helt ny. Även idag slår den långsamt igenom, trots att dessa ideer nu återfinns i Kyrkans lärodokument.
Så fort något nytt föds är det vanligt att det möts med viss skepticism. Folk undrar: ”Vad är de ute efter? Vilka är de? Vad är det som finns bakom?” Historien visar många exempel på lovande rörelser som sedan löstes upp eller som utvecklar sekteristiska drag. Det är inte lätt att göra sig förstådd av folk som har en benägenhet till negativt ifrågasättande. Det tar tid och kräver tålamod. Opus Dei har fått erfara detta i sitt eget liv tills den hittat sin givna plats i Kyrkan.
Några ord angående helgonförklaringen: idag är det många som inte vet vad det egentligen betyder...
Jag gläder mig för alla nya helgon som helgonförklaras. Helgonförklaringen innebär för Escrivás del att han inte är ett slags utomstående, någon ”vid sidan om”, utan att han tillhör Kyrkans arv och har en plats bland helgonens skara.
Man märker att Opus Dei har spridit sig och slagit rot i Kyrkan, inte bara i Österrike. Har det hittat sin givna plats i Kyrkan?
Ja, det är definitivt mitt intryck. Jag ser hur den katolska pressen informerar regelbundet om Opus Dei. Det finns inte längre protester eller kritiska röster, folk som säger: ”Vad Opus Dei gör är fel” eller ”det är en alltför sluten krets”. Detta tillhör det förgångna. Grundarens budskap börjar slå igenom.