Vi har Johannes, Jesu unge lärjunge, att tacka för att han i slutet av sitt evangelium för oss återgivit det viktiga samtalet mellan det uppståndne Kristus och Petrus. Samtalet ägde rum vid Tiberiassjöns strand efter det underbara fiskafänget. Herren tänder en eld och lagar till lite fisk och bröd för dessa sju lärjungar som har tillbringat natten i båten, upptagna med sitt tunga arbete att dra upp fisk.Sedan tar han Petrus avsides och frågar honom tre gånger om denne älskar honom mer än de andra gör. Simon svarar på de två första frågorna och säger helt enkelt att han älskar honom. Den tredje gången blir han lite bedrövad och tillägger: ”Herre, Du vet allt, Du vet att jag har Dig kär.” På denna kärleksbekännelse svarar Jesus genom att ge Petrus i uppdrag att ta hand om de sina.

Från det ögonblicket och ända till tidernas ände har Petri efterföljares uppdrag varit intimt förbundet med den mänskliga existensens paradox: vi vet att vi är bärare av de högsta anspråk men samtidigt känner var och en av oss hur ringa och svag han eller hon är. Guds son bad Petrus tre gånger om en kärleksbekännelse, ty det är endast genom denna kärlek till Herren som den galileiska fiskarens efterträdare kan tjäna sina bröder och bekräfta dem i deras tro.

Johannes Paulus II:s femte besök i Spanien får mig att minnas dessa sidor ur Johannes-evangeliet. I vår tid när den enorma tekniska utvecklingen står i kontrast till vår osäkerhet inför människans mysterium, visar Johannes Paulus II outtröttligt den mest grundläggande dimensionen i vår existens: Kallelsen till Kärlek. Jag skriver ordet med stor begynnelsebokstav inte bara för att den framför allt betyder Guds kärlek, utan också för att framhäva dess storhet i alla dess ädla yttringar.

Ett trovärdigt vittne

För en del personer är det svårt att förstå sammanhanget i de olika uttalanden som Johannes Paulus II gör. För dessa är det motsägande att han å ena sidan uttrycker sig om nativitet, abort, dödshjälp och respekten för livet på ett sätt som inte tillåter något tvivel, å den andra är för rättvisa och social solidaritet. Men det råder ingen motsägelse här och anledningen är kort och gott att Johannes Paulus II är ett trovärdigt vittne om Kärleken.

Gud har givit oss en efterträdare till Petrus som både med sin prästerliga erfarenhet och genom sin litterära och filosofiska bildning har fått oss att förstå storheten i den gudomliga apellen till Kärlek. I ett klimat som är färgat av misstro och rädsla inbjuder han oss att träda över hoppets tröskel och att med gudomlig hjälp visa prov på överflödande barmhärtighet, ren från baktankar och som inte kräver något i gengäld. Han har betonat storheten i den äktenskapliga föreningen som en gåva från Gud som på detta sätt vill hjälpa Kärleken att frodas och människorna att föra livet vidare. Utan rädsla grundad på falsk andlighet har han framhållit den mänskliga kroppens karaktär av ”trolovningsgåva” som fästfolket håller i beredskap för varandra, ävensom utifrån sin erfarenhet av det andliga faderskapet visat dels på äktenskapets skönhet dels på celibatets strålande frukbarhet då det antages i frihet som en gåva av Gud.

På Världsungdomsdagen under det stora jubiléet år 2000 bevittnade vi det positiva gensvaret av tusentals ungdomar till en påve – redan i sin höga ålder – som bekräftar att människan i alla åldrar är skapad för Livet och inte för den nihilistiska uppfattningen av Döden. Sålunda talade han till dem med djup övertygelse om den sig själv utgivande Kärleken.

Jag tror att det är denna ledstjärna som förklarar att påven har ägnat så stor uppmärksamhet åt familjerna och varför han anser familjen vara grunden till den sant mänskliga utvecklingen. Det finns ingen motsägelse i detta när påven behandlar en annan sant mänsklig grund till vår mänskliga existens: arbetet. Även här står människans utveckling i fokus, då hon tjänar sin nästan genom att utföra en yrkesverksamhet. Skulle man bara se till arbetets ekonomiska aspekter vore detta att förringa individen och reducera honom till en kugge i produktionsprocessen. Många gånger är det nödvändigt att våga förändra vissa strukturer, trots att dessa tycks oss vara praktiska eller pragmatiska, men som hindrar människans fria utveckling. Den katalanska poeten Joan Maragall förstod detta när han skrev: ”Gör väl det du gör, som om av varje detalj du tänker på, varje ord du säger, varje byggsten du placerar, varje hammarslag du slår, berodde mänsklighetens frälsning, ty det gör den, tro mig!”

Samma kallelse till Kärlek kommer till uttryck när Johannes Paulus II hälsar på varje person som kommer fram till honom, när han ler då han tar ett litet barn i famnen eller välsignar det, när han leker med staven eller sjunger då han möter ungdomar, och då han söker dialog med var och en, även då de strömmat till i tusental. Därför kommer det ett särskilt allvarligt tonfall i hans röst då han försvarar de mänskliga rättigheterna och ger röst åt de svagaste som när det gäller de många afrikanska länderna som känner sig övergivna av oss. Hans envisa framhållande av människan inte som något allmänt kollektiv utan som unika ojämförliga individer har hjälpt oss att första att människorna inte kan dras över en kam utan att var och en har en oändligt stor egen värdighet och sant värde.

Försvar av Kärleken

Hans ihärdighet när det gäller att vid varje tillfälle påminna oss om vår moraliska plikt att med heder uttömma varje möjlighet för att nå en fredlig lösning i konflikterna visar även det på hans kärlek som inte känner av någon diskriminering. Därför upphör han aldrig att påminna om vad krig egentligen innebär: civilbefolkningens fysiska och moraliska lidanden, förtrytelserna som förbittrar sinnena, barriärerna mellan människorna som förhindrar dem att känna broderskap. Om han inte alltid lyckas förhindra att konflikten leder till krig, som alltid är ett ”nederlag för mänskligheten” (Tal till diplomatkåren, 13 januari 2003), så betyder detta inte att påvens ord varit utan nytta. Det betyder snarare att vi kanske inte tillräckligt sökt freden i alla dess yttringar: fred i samvetena, fred i familjerna, i arbetet, i det offentliga livet.

Jag skulle slutligen vilja framhålla att Johannes Paulus II försvarar Kärleken mot den mäktigaste fienden: var och ens jag när det låter sig föras med av sin svaghet och själviskhet. Den Heliga Fadern lyckas med att entusiasmera, leda fram till viktiga beslut, göra så att ungdomar upptäcker sin kallelse att vara kristna, ty hans vittnesbörd framhäves av det sätt han dagligen lever sitt liv på, där han aldrig sparar på sina bräckliga fysiska krafter.

Det är nu 25 år som han har varit ett resande och trovärdigt vittne om Guds kärlek till varje människa. Ännu mer i dessa dagar när hans kroppsliga svaghet ytterligare tillåter oss att se kraften av denna gudomliga kärlek i hans liv. Många personer bringas ur fattningen – särskilt under senaste tid – av hans ovillkorliga överlämnande av sig själv som inte är något annat än intensifieringen av det som han har praktiserat under hela sin tid som påve: han sparar inte någon ansträngning, tillåter sig inte att undandra sig någon uppoffring. Om man endast tänker i termer av effektivitet, kan man inte förstå dessa saker som har med överlåtelse till Gud att göra.

Den första kristna församlingen i Jerusalem placerade sjuklingarna vid den väg där Petrus skulle gå fram, så att åtminstone hans skugga skulle falla på dem och de skulle bli botade. Jag ber till Gud att skuggan av Johannes Paulus II:s steg botar oss från våra lidanden och att detta trovärdiga vittne lär oss vad Guds kärlek är.

JAVIER ECHEVARRÍA, Opus Deis prelat.