Josemaría Escrivá, Guds vänner. Översättning: Peter Moscatelli. Catholica 2003. ISBN: 91-86428-74-8
När man väl har börjat tro på Gud är nästa steg naturligtvis att fråga sig hur man gör Gud glad och därmed själv får leva ett så lyckligt liv som möjligt.
När det gäller att behaga Gud har det alltid funnits människor som har trott mer på riter av olika slag, det må vara brännoffer, fastor, rosenkransar eller annat, medan andra har betonat att det är i vardagen man gör Gud glad genom att vara en hederlig människa och genom att leva ett rättfärdigt liv.
Striden är urgammal. Psaltarens botpsalm 51, som av traditionen tillskrivs kung David omkring 1000 år före Kristi födelse, är ett av de mest radikala uttrycken för tron på vardagen: ”Slaktoffer vill du inte ta emot, och ger jag dig brännoffer försmår du det. Det offer du begär är ett förkrossat hjärta” (Ps 51:18-19). Men ett sådant avståndstagande från riternas värde förskräckte, och snart lade man till en avslutande vers som förklarade att Gud visst skulle ta emot offer, men först när Jerusalems murar byggts upp igen.
Än idag är spänningen mellan ritanhängare och vardagstroende påtaglig också i den katolska traditionen, som ju erbjuder en mångfald riter. Under 1900-talet har man, liksom många gånger tidigare under historien, återupptäckt vardagens betydelse i det kristna livet. Det är inte nödvändigt att gå i kloster och tillbringa dagarna med rituell bön för att göra Gud glad. Sedan Andra vatikankonciliet är detta en självklarhet, och i vår tid finns det många rörelser, böcker, tidskrifter och evenemang som gör vad de kan för att hjälpa vanliga kristna att förverkliga en helt och fullt kristen livsstil i ett vanligt liv.
Bland profeterna för denna vardagskristendom får man räkna den spanske prästen Josemaría Escrivá (1902-1975), grundaren av lekmannarörelsen Opus Dei, som utmärker sig för att man ser vardagen och inte minst arbetet som en väg till Gud. Hans andliga väg hör idag till den moderna katolicismens självklarheter, vilket uttrycktes av att han saligförklarad 1992 och kanoniserad 2002 av Johannes Paulus II. Hans mest kända bok heter Vägen och gavs ut redan 1939, översatt till svenska av Peter Moscatelli 1986, reviderad 2002 (Catholica). Den består av 999 korta och numerade tankar, som på ett naturligt sätt fortsätter i boken Plogfåran, utgiven 1986 efter Escrivás död (sv övers Peter Moscatelli, Catholica 2002).
Nu har förlaget Catholica gett ut en tredje bok av Escrivá med titeln Guds vänner. Det är en samling av 18 predikningar som på ett systematiskt sätt går igenom vad man skall göra för att följa Mästaren nära i hans spår. Escrivá utgår från övertygelsen att alla människor är i första hand kallade att vara heliga. ”Vi skall vara heliga från topp till tå, och uttrycket tillåts: verkliga, äkta kristna som kan helgonförklaras. Annars har vi misslyckats som den ende Mästarens lärjungar.”
Och i striden mellan ritualister och vardagstroende tvekar inte Escrivà en sekund: ”Den helighet som vår Herre kräver av dig uppnår du genom att utföra ditt arbete och dina vardagliga plikter med kärlek till Gud. Och vardagen består nästan alltid av små saker.”
Escrivá betonar att det är meningsfullt att försöka leva ett heligt liv även om man ibland kan vara ganska ensam om det i vardagen. ”Det är sant att vi är få i förhållande till resten av mänskligheten och att vi personligen inte är någonting värda. Men Mästarens budskap är entydigt: den kristne är världens ljus, salt och jäst, och lite surdeg och hela degen jäser (Gal 5:9)…. Jesus Kristus har återlöst alla men vill använda sig av några få av oss, trots vår personliga intighet, för att göra frälsningen känd.”
För den som är bekant med Vägen och Plogfåran innehåller Guds vänner kanske inga större överraskningar, men uppskattar man Escrivás sätt att förmana vår tids kristna att våga vara heliga på ett hjältemodigt sätt, är Guds vänner en ny guldgruva. Tankarna i boken är både tidlösa och moderna, det är en vardagskristendom som finns redan i evangeliet men som då och då måste dammas av på nytt. Escrivá var en av de viktigaste avdammarna av vardagskristendomen när det senast var dags. Visst avslöjar en del uttryck och formuleringar i boken att de skrevs ned i Spanien och i en annan generation än vår. Men det gör dem inte mindre lämpade för Sverige i vår tid, snarare visar det att varje text har sin historia, och att Escrivás texter redan hör till kristendomens moderna klassiker.
Den svenska översättningen av Peter Moscatelli är på en gång noggrann, trogen, klar och helt och hållet svensk, liksom hans tidigare översättningar av Escrivás böcker för samma förlag.