Paulus skriver i andra brevet till sin lärjunge Timoteus: Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. (2 Tim 4:7)

Att konsumera och kasta bort hör fortfarande till ett självklart beteende. Hur lätt ordnar man inte en ersättning, när något är sönder eller är ute ur modet eller inte längre blir uppskattat.

Detta förhållande till saker kan från fall till fall vara ändamålsenligt. Men ibland tycks det också prägla umgänget med människor. Många menar, att människan skulle vara oförmögen till trohet, hon är alltför svag i sin vilja och för växlande till sinnet.

Om bindning, då på sin höjd tills vidare, på prov, så länge det går bra. Men: ”man kan inte bara leva på prov, man kan inte bara dö på prov. Man kan inte bara älska på prov, bara ta sig an en människa på prov.” Så sa påven Johannes Paulus II 1980 i Köln till de unga familjerna.

”Trohet” är ingen borgerlig dygd, inget enbart fasthållande vid det invanda, ingen fossilliknande förhårdnad. Trohet är liv med fasta rötter. Den är en kraft, ”som övervinner tiden, – d v s livets gång och förgängelse – men inte med stenens hårdhet, i orubblig fixering, utan levande, växande och skapande”. (Romano Guardini) Trohetens hållning genomtränger det kristna så djupt, att Apostlagärningarna kallar Kristi lärjungar ”fideles”, ”de trogna”. De får vara förvissade om: Guds trofasthet bär oss och gör oss i stånd till att förbli trogna.